För sonen som gick för att aldrig mer återvända.
Jag skriver om livet och döden. Om det som är och det som varit. Min sorg och min glädje.
En ventil för mig och en förhoppning att hjälpa andra som bär sorg så stor som är bortom allt annat.
Jag har fött sju barn, en saknas oss.
Är mamma, bonusmamma, fru, mormor, matte och någonstans däremellan även Emma.
Jag syr, stickar och virkar.  

Ser mig omkring. Ett rum med stolar uppställda utmed väggarna. En liten teve upphängd på väggen, som visar nyheterna. Nyheter jag inte vill ta in. Den yttre världen jag vill blunda för, som jag måste blunda för. 
Där finns en mottagningsdisk och ett bord med en dataskärm på. Meningen är att man ska sitta där och skriva in sin skattningsskala. En uppskattning om hur man mår idag.
”Mellan ett och hundra, där hundra är toppen och ett är det sämsta tänkbara, hur mår du då idag?” 
Exakt samma fråga som psykologen om några minuter kommer be mig svara på.
Hur ska jag svara på det? Hur kan jag uppskatta mitt mående? Hur ska jag kunna placera ut mitt mående på en skala?

Rummet har vitmålade väggar och blått linoleumgolv. Jag mår illa i väntrummet på psyk. 
Mår illa av ångesten den är inpyrd av. Mår illa av spegelbilden patienterna ger mig. Deras tomma blickar. Den outgrundliga sorg som speglas i deras blick. Kropparna som är förvridna av ångest och skam. Vill inte möta deras blickar. Vill inte behöva låtsas om att jag inte ser deras skam över att sitta just här, i det här väntrummet.
Vill inte att dom ska se att jag skäms över att vara här, skäms tillsammans med dom. De ska inte behöva se att jag ser. Att jag ser min egna ångest i deras blickar.

Vågar inte sätta mig på en av de nötta stolarna, som nötts ut av år av psykiskt tungsinne. 
Precis som dom ska smitta av sig. Som att jag i och med det även skulle ta på mig andra människors skit, lägga även deras skit på mina redan nerskitade axlar. 
Istället går jag runt, runt i cirklar i det trånga väntrummet.
Ett för litet rum, fullt av möbler strategiskt utställda så inga grupperingar bildas. Så att inte de maniska hamnar i en grupp, de deprimerade i en, de självmordsbenägna i en.
Så inte de maniska triggar igång varandra och ger varandra goda råd om hur dom kan erövra världen. Eller sliter med varandra i en virvel av livsgnista som i slutänden bara har ett förödande efterskalv. 
Så inte de deprimerade och självmordsbenägna riskerar att dela självmords strategier med varandra. Sprida sina fula tankar som inte får tänkas.

Och lukten. Stanken från år av dålig hygien. Lukten av människor som inte ens orkar ta sig in i duschen. De som inte bryr sig längre.
Själv duschar jag minst två gånger om dagen. Av avskyn av min egna kropp. Min känsla av att vara smutsig, att jag är smutsig, gör att jag försöker skrubba bort allt min kropp utsatts för. Är även ett försök till rutiner. Oavsett hur jag mår så ska jag åtminstone aldrig lukta som ett psykväntrum.

Om Livet talat om för mig vilka prövningar jag skulle utsättas för hade nog tvivlet slagit in. Är priset värd all smärta? 

Om Livet sagt till mig innan jag föddes:

”-Hej Emma. 
Jag ger dig livet men det är några saker du behöver göra för mig i utbyte. 
Du ska tidigt lära dig att din kropp inte bara är din. 
Du ska lära dig att de du älskar snabbt kan tas ifrån dig. 
Du ska lära dig att tårar kan dränka glädjen. 
Du ska se döden i ögonen. 
Du ska tidigt bli av med den tryggaste du har. 
Du ska lära dig vad svek är. 
Du ska lära dig att människor utför elaka handlingar.

Men i utbyte så får du dessa lärdomar av mig; 
Du ska få lära dig att under ditt hjärta kommer ett annat hjärta slå, för din kropp kommer vara dina geners bo. 
Du ska lära dig att saknaden efter någon som gick före kommer ur en kärlek för någon som gått bredvid. 
Du ska lära dig att när tårarna torkat så kommer glädjen fram, med fler nyanser.
Du ska förstå att döden inte går att finna i ett par ögon som inte innan varit levande. 
Du ska lära dig vara tillräckligt stabil för att inse att tryggheten bor inom dig själv.  
Du ska lära dig att förlåta inte är för att glädja någon annan, utan för att ge dig själv inre frid. 
Du ska lära dig att alla bär sin historia och ingen har så rent samvete så dom kan kasta första stenen. 

Alla de prövningar du utsätts för kommer ge dig en lärdom större än livet.”

Hade jag då valt att ge livet allt mitt lidande? 
Ja, för de ärr jag bär är bevis på ett liv som visat sig värdigt att fortsätta levas. 
 

Vad är egentlig lycka?
Är det när man är nöjd?
När man känner "jag har allt jag behöver och önskar.
Jag är frisk och de jag älskar mår bra. Jag har tak över huvudet och mat i magen.
Kläder på kroppen och en säng att sova i."
Är det lycka? Eller är lycka egentligen bara en strävan?
Något vi aldrig kommer uppnå.
Är det inte så att begäret efter mer äter upp lyckan? 
Rädslan över framtiden släcker dagen?
Ångern över det som varit kväver det som idag är?
Kan vi inte alltid må lite bättre, äta lite godare, väga lite mindre, vara lite piggare och vara lite mer än den vi faktiskt är? 
Kan vi inte alltid äga mer?
Strävan kanske är det som för oss framåt, får oss att fortsätta gå.
Och ändå är vi så rädda vart våra steg för oss, rädda för målet vi alla ska nå. 

Är tacksamhet över det vi har detsamma som lycka? Eller är tacksamheten något vi känner av rädslan att straffas och förlora allt det vi tar för givet? 

Lyckan är så diffus, något jag tar för givet.
Medan sorgen är så påtaglig, något jag alltid känner. 
 
Men när jag ställer mig själv frågan "Är jag lycklig?" då faller sig svaret naturligt. Jag är lycklig för det jag har. 
Jag är olycklig över det jag hade och som togs ifrån mig. 
Jag inser dock att jag inte kan göra något åt min olycka. 
Men jag kan göra något med min lycka. 
Och istället för att försöka fylla tomrummet inom mig med strävan efter mer av allt, kan jag försöka fylla det med det jag har. Vara nöjd. 

Tanken slår mig då och då, att jag inte längre har någon förälder att luta mig mot. Att de som skapat mig inte längre finns med mig. Jag har andra människor i mitt liv att luta mig mot. Men jag har inte mina föräldrar och det gör ont. 
Hur ostabil min pappa än var att luta sig mot så var han fortfarande min pappa. Min mamma var min klippa, den tryggheten förlorade jag för 21 år sedan. 
Min pappa var en av de klokaste människor jag känt, en jag kunde vända mig till för råd. 
Jag var, och på ett sätt fortfarande är, i behov av hans bekräftelse. Tänkte alltid vad han skulle anse om de val jag gjorde. Tänker så fortfarande.
Jag var även rätt kluven i min kärlek till honom. Kände både hat och kärlek. Sökte hans kärlek och trodde ibland att den fanns där men ofta att den inte fanns. Att han älskade mig på sitt sätt. Men blir skevt när kärleken inte var självklar, som den bör vara för en förälder. Jag kände alltid att jag var tvungen att förtjäna hans kärlek. Vilket gjorde att jag alltid trippade på tå för att inte förlora den. 
Men så sa min man en gång, efter min pappa dött, att min pappa älskade mig och var stolt över mig. Att man kunde se det då han såg på mig. 
Och ja, så var det förhoppningsvis. 

Hur som helst så är jag nu föräldralös. Jag har varken min mamma eller pappa som kommer ringa imorgon och sjunga "Happy birthday", för att sedan avsluta med tre höga "HORA, HORA, HORA!". Min pappa förstod aldrig det opassande i att han inte kunde säga "Hurra", inte heller det faktum att det är fyra gånger och inte tre det ska utropas.

Och aldrig hann jag få en rosa cykel med bockstyre från mina föräldrar... 
Med ett roat leende åt minnet av en sedan länge svunnen tid inser jag att det loppet är kört. Att rosa cyklar med bockstyre är en önskan som får begravas med mitt 12-åriga jag. 

Till min familj, vänner och vänners vänner. Första året efter Jojje dog "levde" jag som i dimma. Det var ett eko av tomrum som jag blint trevade mig runt i. Jag hade inte orken att tala, att beskriva det jag inte visste hur jag skulle beskriva. Så jag lät orden bli till skrift. Detta skrev jag någon gång under det första helvetes året: 

Tack till alla de som leder mig, som lotsar mig genom det som består av spillrorna av ett liv. Jag känner mig som någon som förlorat sig själv i mörker medan alla andra ser. Jag famlar oroligt och förvirrat i det jag nu blivit.
Inte längre sjubarns mor, istället en mor som fött sju barn men förlorat ett.
Jag relateras inte längre som "hon med alla barnen". Utan numer är jag "hon som förlorat ett barn". 
Mitt i min inre konflikt finns så många runt mig. Som tar emot  
Jag har blivit till en som är så trasig att om dom släpper mig så kommer alla sprickor spricka och jag rasa ihop som ett korthus. 

Tårarna tömmer mig på all kraft. Dom dränker min själ i sorg och kväver min andning. Men ni torkar mina tårar och blåser luft i mina lungor. Ni tar bort en del av det kalla med er värme. 

Ni är allt jag önskar jag orkade vara. 

Tack! 
 

Skrev det här bara 7 månader innan vår son gick bort, för att aldrig mer återvända:

Har länge letat efter en dikt som kan förklara drogernas inverkan på ett simpelt men känslomässigt sätt. Har inte hittat någon förutom "Hej, mitt namn är Droger".
Men så tänkte jag, jag kan kanske sätta mig ner och själv skriva det som tynger mångas liv allra mest.
Har sett så många gått bort sig i dimmorna. En del hittat ut, en del trevat sig fram i dimman och allt för många helt förlorade.
Förlorade själar till någon som aldrig kommer släppa dom fria utan kamp. Inte förrän drogerna tagit deras sista andetag. Och då har så många runt om fått själarna slaktade. Liv krossade.
De runt omkring dövar inte sin smärta, av att förlorat de mest värdefulla dom har, genom ett rus.
De måste gå igenom vardagen med den sylvassa kniv som tränger igenom hjärtat.
De måste lära sig att andas med ett ångestfullt bröst.
De måste vakna till en morgon av ovisshet.
De måste va på givakt, alltid på sin vakt.
All styrka till alla er som väljer att kliva upp ur avgrunden.
All styrka till alla er som tragglar er igenom vardagen genom lögner och svek.
All styrka till er som inte längre kan leva för att någon ni älskar valt att sakta ta livet av sig.

"Drogen dödar barnet till de förtvivlade föräldrarna,
föräldrarna till det förlorade barnet,
syskonen till den spruckna själen,
släkten till den trasiga familjen.
Drogen dödar allt den rör vid.
Bortblåst tanke, bortrökt känsla.
Allt är borta
arbete, framtid, dåtid, fritid, själatid.
Sällskapsliv, kärleksliv.
Finns ingen barmhärtighet.
Ingen går fri då drogen tar över ens liv.
Livet är förbi för alla, även för alla de som står brevid."/Emma

Jag har så många diagnoser så jag själv går vilse i dom allt för ofta. 
Var en lättnad att, alldeles för sent i livet, få dessa förklaringar till varför jag alltid känt mig annorlunda. Fått diagnoser och mediciner som hjälper mig att hantera livet på ett bättre sätt.

Aldrig känt någon tillhörighet, ingen samhörighet. Har liksom aldrig passat in. 
Den rollen jag ändå känner mig trygg i är den som mamma.
Men det har tagit mig många år att komma till att kunna landa i att jag alltid gjort det bästa jag kunnat, med de förutsättningar jag besitter. 
Min relation till mina barn är den enda bekräftelsen jag behöver. Att se dom alla och deras fantastiska personligheter. Det är mitt kvitto på att är det något jag lyckats med i livet så är det att vara mamma. 
Kanske inte alltid varit en bra vän, dotter, syster, fru eller ens varit en bra Emma.
Men jag har alltid, alltid funnits där för mina barn. Hur innesluten jag än varit i min sorg så har jag alltid öppnat mig för dom. 

Jag kan dock aldrig skydda dom från deras arv. Det jag ärvt och de gener jag för vidare. Enda jag kan göra är att lära dom att hantera det och göra det bästa av det dom fått. Att inte alltid se tex ADHD som ett hinder. Utan att kunna se allt dom kan göra av de förmågor ADHD för med sig. 
Nu har ju inte alla mina barn ärvt mina diagnoser, såklart. Men de som gjort det har ett försprång som jag aldrig hade. 

Jag har alltid sett mitt arv som en förbannelse. Och det har det många gånger även varit. Men mycket av mina starka sidor har jag just detta arvslag att tacka för. 

Lyckan var alldeles för kort. Som i ett andetag kom du och försvann du. 

De första stapplande stegen in i vuxenlivet svek dina knän och du snubblade. Du tog ett snedsteg och alla andra steg framåt blev haltandes. 
Jag försökte vara din krycka, men insåg att jag inte hade styrkan att lyfta oss båda.
Försökte lyfta dig men gick sönder på vägen. 
Inget brutet är så starkt att det går att bära något så tungt på sina axlar.
Inte utan att falla i bitar. Där och då drunknade vi båda två. 

Ena dagen var du här, sprang skrattandes framåt. 
Andra dagen var du vilse och förlorad i en värld full av ondska. 
I alldeles för stora skor försökte du trampa upp en egen stig. 
Utan allas förmaningar och oro. 

Du föll och reste dig aldrig igen. 
Jag föll, låg hudlöst kvar på marken, kröp framåt och sedan reste jag mig. 
Halt och söndertrasad får jag nu gå på den väg som även var menad för dig.  
Utan din hand i min.
Det här var inte vad jag skrev kontrakt på den dagen jag födde dig. 
Det här var inte dealen. 

Min identitet är att vara mamma. Jag slutade vara Emma då jag var 18 år och plussade för första gången. 
-Grattis, du ska bli mamma! 
Med de orden förändrades mitt liv, totalt. 
Omvälvande, skrämmande, främmande, glädjande och så underbart kärleksfullt. 
I samma stund fylldes hela mitt inre av kärlek, skuldkänslor, dåligt samvete och en konstant oro. 
Alla dessa känslor blandades ihop och skapade en mamma. 

Så i 26 år har jag varit mamma. Aldrig hittat den där Emma igen. 
Vilken resa, vilket äventyr. Mot ett mål som vi inget vet något om. 

Alla skratt vi skrattat, all gråt vi delat, alla tårar jag torkat, omfamningar, tillrättavisningar och allt däremellan. 
Alla försök att skapa små barn till hela vuxna. 
Försöken att skapa småfolket till generösa, varma, öppna, fördomsfria, tuffa och framförallt trygga individer är lättare i tanken än i verkligheten. 
För då barnen växer upp då slår även livet till utanför vår trygga bubbla.
Ett liv som spräcker hål på trygghetsbubblan. Som visar en verklighet man enbart vill skydda de sina mot. 

Då barnen plötsligt fyllt "vuxna" så har ännu en svår tanke grott i mitt inre. 
Hur mycket mamma ska jag vara? 
För då barnen är små är det ett givet svar, men då dom växer upp och skapar sig ett oberoende liv så står jag villrådig och vet inte längre hur jag ska förhålla mig till rollen som mamma. Givetvist är jag fortfarande mamma. Men hur mycket ska navelsträngen sträckas? 
Då de vuxna haft det svårt då är allt så självklart, då är jag helt och hållet den omvårdande mamman. Kommer som ett skott, håller om och tröstar. Lider över hur dom mår och sätter mina egna behov och känslor helt åt sidan.
Då vet jag instinktivt vilken roll jag har. 
Men däremellan står jag och tvekar på kanten. Hur mycket ska jag höra av mig? Hur mycket ska jag lägga mig i? Hur mycket ska jag visa den oro jag bär? 
Hur mycket ska jag backa undan? 

Vuxna eller ej, den självklara kärleken är där oavsett, konstant. 

När är det egentligen dags att klippa navelsträngen?  

Jag är här, konstant. 
Se dig över axeln, du kommer ana mig. 
Känner du inte min närvaro? 
Har du svårt att se min skugga? 
En dag kommer du se mig klarsynt. 
Då kommer du se mig rakt i ögonen. Då du ser mig, ser jag rakt in i din själ. 
Jag kommer ta din själ. 
Du, du och du, ja ni alla, ni är mina att äga och styra. 
Kanske har jag hållit din hand, för att sedan släppa den.
Kommer knacka på din dörr och öppnar du ej så kommer jag igen. 
Kommer alltid igen. 

Jag vill dig inget ont. 
Var inte rädd. 
Lev fullt ut alla de dagar du går med livet vid din sida. 
För en dag är den sista.
Då kommer vi mötas. 
Det är det enda vi vet, att jag och du vi kommer skaka hand och du kommer gå med mig. 
Vare sig du själv vill eller ej. 

Var inte rädd, jag är alltid vid din sida. 

Ser mig omkring. Ett rum med stolar uppställda utmed väggarna. En liten teve upphängd på väggen, som visar nyheterna. Nyheter jag inte vill ta in. Den yttre världen jag vill blunda för, som jag måste blunda för. 
Där finns en mottagningsdisk och ett bord med en dataskärm på. Meningen är att man ska sitta där och skriva in sin skattningsskala. En uppskattning om hur man mår idag.
”Mellan ett och hundra, där hundra är toppen och ett är det sämsta tänkbara, hur mår du då idag?” 
Exakt samma fråga som psykologen om några minuter kommer be mig svara på.
Hur ska jag svara på det? Hur kan jag uppskatta mitt mående? Hur ska jag kunna placera ut mitt mående på en skala?

Rummet har vitmålade väggar och blått linoleumgolv. Jag mår illa i väntrummet på psyk. 
Mår illa av ångesten den är inpyrd av. Mår illa av spegelbilden patienterna ger mig. Deras tomma blickar. Den outgrundliga sorg som speglas i deras blick. Kropparna som är förvridna av ångest och skam. Vill inte möta deras blickar. Vill inte behöva låtsas om att jag inte ser deras skam över att sitta just här, i det här väntrummet.
Vill inte att dom ska se att jag skäms över att vara här, skäms tillsammans med dom. De ska inte behöva se att jag ser. Att jag ser min egna ångest i deras blickar.

Vågar inte sätta mig på en av de nötta stolarna, som nötts ut av år av psykiskt tungsinne. 
Precis som dom ska smitta av sig. Som att jag i och med det även skulle ta på mig andra människors skit, lägga även deras skit på mina redan nerskitade axlar. 
Istället går jag runt, runt i cirklar i det trånga väntrummet.
Ett för litet rum, fullt av möbler strategiskt utställda så inga grupperingar bildas. Så att inte de maniska hamnar i en grupp, de deprimerade i en, de självmordsbenägna i en.
Så inte de maniska triggar igång varandra och ger varandra goda råd om hur dom kan erövra världen. Eller sliter med varandra i en virvel av livsgnista som i slutänden bara har ett förödande efterskalv. 
Så inte de deprimerade och självmordsbenägna riskerar att dela självmords strategier med varandra. Sprida sina fula tankar som inte får tänkas.

Och lukten. Stanken från år av dålig hygien. Lukten av människor som inte ens orkar ta sig in i duschen. De som inte bryr sig längre.
Själv duschar jag minst två gånger om dagen. Av avskyn av min egna kropp. Min känsla av att vara smutsig, att jag är smutsig, gör att jag försöker skrubba bort allt min kropp utsatts för. Är även ett försök till rutiner. Oavsett hur jag mår så ska jag åtminstone aldrig lukta som ett psykväntrum.

Om Livet talat om för mig vilka prövningar jag skulle utsättas för hade nog tvivlet slagit in. Är priset värd all smärta? 

Om Livet sagt till mig innan jag föddes:

”-Hej Emma. 
Jag ger dig livet men det är några saker du behöver göra för mig i utbyte. 
Du ska tidigt lära dig att din kropp inte bara är din. 
Du ska lära dig att de du älskar snabbt kan tas ifrån dig. 
Du ska lära dig att tårar kan dränka glädjen. 
Du ska se döden i ögonen. 
Du ska tidigt bli av med den tryggaste du har. 
Du ska lära dig vad svek är. 
Du ska lära dig att människor utför elaka handlingar.

Men i utbyte så får du dessa lärdomar av mig; 
Du ska få lära dig att under ditt hjärta kommer ett annat hjärta slå, för din kropp kommer vara dina geners bo. 
Du ska lära dig att saknaden efter någon som gick före kommer ur en kärlek för någon som gått bredvid. 
Du ska lära dig att när tårarna torkat så kommer glädjen fram, med fler nyanser.
Du ska förstå att döden inte går att finna i ett par ögon som inte innan varit levande. 
Du ska lära dig vara tillräckligt stabil för att inse att tryggheten bor inom dig själv.  
Du ska lära dig att förlåta inte är för att glädja någon annan, utan för att ge dig själv inre frid. 
Du ska lära dig att alla bär sin historia och ingen har så rent samvete så dom kan kasta första stenen. 

Alla de prövningar du utsätts för kommer ge dig en lärdom större än livet.”

Hade jag då valt att ge livet allt mitt lidande? 
Ja, för de ärr jag bär är bevis på ett liv som visat sig värdigt att fortsätta levas. 
 

Vad är egentlig lycka?
Är det när man är nöjd?
När man känner "jag har allt jag behöver och önskar.
Jag är frisk och de jag älskar mår bra. Jag har tak över huvudet och mat i magen.
Kläder på kroppen och en säng att sova i."
Är det lycka? Eller är lycka egentligen bara en strävan?
Något vi aldrig kommer uppnå.
Är det inte så att begäret efter mer äter upp lyckan? 
Rädslan över framtiden släcker dagen?
Ångern över det som varit kväver det som idag är?
Kan vi inte alltid må lite bättre, äta lite godare, väga lite mindre, vara lite piggare och vara lite mer än den vi faktiskt är? 
Kan vi inte alltid äga mer?
Strävan kanske är det som för oss framåt, får oss att fortsätta gå.
Och ändå är vi så rädda vart våra steg för oss, rädda för målet vi alla ska nå. 

Är tacksamhet över det vi har detsamma som lycka? Eller är tacksamheten något vi känner av rädslan att straffas och förlora allt det vi tar för givet? 

Lyckan är så diffus, något jag tar för givet.
Medan sorgen är så påtaglig, något jag alltid känner. 
 
Men när jag ställer mig själv frågan "Är jag lycklig?" då faller sig svaret naturligt. Jag är lycklig för det jag har. 
Jag är olycklig över det jag hade och som togs ifrån mig. 
Jag inser dock att jag inte kan göra något åt min olycka. 
Men jag kan göra något med min lycka. 
Och istället för att försöka fylla tomrummet inom mig med strävan efter mer av allt, kan jag försöka fylla det med det jag har. Vara nöjd. 

Tanken slår mig då och då, att jag inte längre har någon förälder att luta mig mot. Att de som skapat mig inte längre finns med mig. Jag har andra människor i mitt liv att luta mig mot. Men jag har inte mina föräldrar och det gör ont. 
Hur ostabil min pappa än var att luta sig mot så var han fortfarande min pappa. Min mamma var min klippa, den tryggheten förlorade jag för 21 år sedan. 
Min pappa var en av de klokaste människor jag känt, en jag kunde vända mig till för råd. 
Jag var, och på ett sätt fortfarande är, i behov av hans bekräftelse. Tänkte alltid vad han skulle anse om de val jag gjorde. Tänker så fortfarande.
Jag var även rätt kluven i min kärlek till honom. Kände både hat och kärlek. Sökte hans kärlek och trodde ibland att den fanns där men ofta att den inte fanns. Att han älskade mig på sitt sätt. Men blir skevt när kärleken inte var självklar, som den bör vara för en förälder. Jag kände alltid att jag var tvungen att förtjäna hans kärlek. Vilket gjorde att jag alltid trippade på tå för att inte förlora den. 
Men så sa min man en gång, efter min pappa dött, att min pappa älskade mig och var stolt över mig. Att man kunde se det då han såg på mig. 
Och ja, så var det förhoppningsvis. 

Hur som helst så är jag nu föräldralös. Jag har varken min mamma eller pappa som kommer ringa imorgon och sjunga "Happy birthday", för att sedan avsluta med tre höga "HORA, HORA, HORA!". Min pappa förstod aldrig det opassande i att han inte kunde säga "Hurra", inte heller det faktum att det är fyra gånger och inte tre det ska utropas.

Och aldrig hann jag få en rosa cykel med bockstyre från mina föräldrar... 
Med ett roat leende åt minnet av en sedan länge svunnen tid inser jag att det loppet är kört. Att rosa cyklar med bockstyre är en önskan som får begravas med mitt 12-åriga jag. 

Till min familj, vänner och vänners vänner. Första året efter Jojje dog "levde" jag som i dimma. Det var ett eko av tomrum som jag blint trevade mig runt i. Jag hade inte orken att tala, att beskriva det jag inte visste hur jag skulle beskriva. Så jag lät orden bli till skrift. Detta skrev jag någon gång under det första helvetes året: 

Tack till alla de som leder mig, som lotsar mig genom det som består av spillrorna av ett liv. Jag känner mig som någon som förlorat sig själv i mörker medan alla andra ser. Jag famlar oroligt och förvirrat i det jag nu blivit.
Inte längre sjubarns mor, istället en mor som fött sju barn men förlorat ett.
Jag relateras inte längre som "hon med alla barnen". Utan numer är jag "hon som förlorat ett barn". 
Mitt i min inre konflikt finns så många runt mig. Som tar emot  
Jag har blivit till en som är så trasig att om dom släpper mig så kommer alla sprickor spricka och jag rasa ihop som ett korthus. 

Tårarna tömmer mig på all kraft. Dom dränker min själ i sorg och kväver min andning. Men ni torkar mina tårar och blåser luft i mina lungor. Ni tar bort en del av det kalla med er värme. 

Ni är allt jag önskar jag orkade vara. 

Tack! 
 

Skrev det här bara 7 månader innan vår son gick bort, för att aldrig mer återvända:

Har länge letat efter en dikt som kan förklara drogernas inverkan på ett simpelt men känslomässigt sätt. Har inte hittat någon förutom "Hej, mitt namn är Droger".
Men så tänkte jag, jag kan kanske sätta mig ner och själv skriva det som tynger mångas liv allra mest.
Har sett så många gått bort sig i dimmorna. En del hittat ut, en del trevat sig fram i dimman och allt för många helt förlorade.
Förlorade själar till någon som aldrig kommer släppa dom fria utan kamp. Inte förrän drogerna tagit deras sista andetag. Och då har så många runt om fått själarna slaktade. Liv krossade.
De runt omkring dövar inte sin smärta, av att förlorat de mest värdefulla dom har, genom ett rus.
De måste gå igenom vardagen med den sylvassa kniv som tränger igenom hjärtat.
De måste lära sig att andas med ett ångestfullt bröst.
De måste vakna till en morgon av ovisshet.
De måste va på givakt, alltid på sin vakt.
All styrka till alla er som väljer att kliva upp ur avgrunden.
All styrka till alla er som tragglar er igenom vardagen genom lögner och svek.
All styrka till er som inte längre kan leva för att någon ni älskar valt att sakta ta livet av sig.

"Drogen dödar barnet till de förtvivlade föräldrarna,
föräldrarna till det förlorade barnet,
syskonen till den spruckna själen,
släkten till den trasiga familjen.
Drogen dödar allt den rör vid.
Bortblåst tanke, bortrökt känsla.
Allt är borta
arbete, framtid, dåtid, fritid, själatid.
Sällskapsliv, kärleksliv.
Finns ingen barmhärtighet.
Ingen går fri då drogen tar över ens liv.
Livet är förbi för alla, även för alla de som står brevid."/Emma

Jag har så många diagnoser så jag själv går vilse i dom allt för ofta. 
Var en lättnad att, alldeles för sent i livet, få dessa förklaringar till varför jag alltid känt mig annorlunda. Fått diagnoser och mediciner som hjälper mig att hantera livet på ett bättre sätt.

Aldrig känt någon tillhörighet, ingen samhörighet. Har liksom aldrig passat in. 
Den rollen jag ändå känner mig trygg i är den som mamma.
Men det har tagit mig många år att komma till att kunna landa i att jag alltid gjort det bästa jag kunnat, med de förutsättningar jag besitter. 
Min relation till mina barn är den enda bekräftelsen jag behöver. Att se dom alla och deras fantastiska personligheter. Det är mitt kvitto på att är det något jag lyckats med i livet så är det att vara mamma. 
Kanske inte alltid varit en bra vän, dotter, syster, fru eller ens varit en bra Emma.
Men jag har alltid, alltid funnits där för mina barn. Hur innesluten jag än varit i min sorg så har jag alltid öppnat mig för dom. 

Jag kan dock aldrig skydda dom från deras arv. Det jag ärvt och de gener jag för vidare. Enda jag kan göra är att lära dom att hantera det och göra det bästa av det dom fått. Att inte alltid se tex ADHD som ett hinder. Utan att kunna se allt dom kan göra av de förmågor ADHD för med sig. 
Nu har ju inte alla mina barn ärvt mina diagnoser, såklart. Men de som gjort det har ett försprång som jag aldrig hade. 

Jag har alltid sett mitt arv som en förbannelse. Och det har det många gånger även varit. Men mycket av mina starka sidor har jag just detta arvslag att tacka för. 

Lyckan var alldeles för kort. Som i ett andetag kom du och försvann du. 

De första stapplande stegen in i vuxenlivet svek dina knän och du snubblade. Du tog ett snedsteg och alla andra steg framåt blev haltandes. 
Jag försökte vara din krycka, men insåg att jag inte hade styrkan att lyfta oss båda.
Försökte lyfta dig men gick sönder på vägen. 
Inget brutet är så starkt att det går att bära något så tungt på sina axlar.
Inte utan att falla i bitar. Där och då drunknade vi båda två. 

Ena dagen var du här, sprang skrattandes framåt. 
Andra dagen var du vilse och förlorad i en värld full av ondska. 
I alldeles för stora skor försökte du trampa upp en egen stig. 
Utan allas förmaningar och oro. 

Du föll och reste dig aldrig igen. 
Jag föll, låg hudlöst kvar på marken, kröp framåt och sedan reste jag mig. 
Halt och söndertrasad får jag nu gå på den väg som även var menad för dig.  
Utan din hand i min.
Det här var inte vad jag skrev kontrakt på den dagen jag födde dig. 
Det här var inte dealen. 

Min identitet är att vara mamma. Jag slutade vara Emma då jag var 18 år och plussade för första gången. 
-Grattis, du ska bli mamma! 
Med de orden förändrades mitt liv, totalt. 
Omvälvande, skrämmande, främmande, glädjande och så underbart kärleksfullt. 
I samma stund fylldes hela mitt inre av kärlek, skuldkänslor, dåligt samvete och en konstant oro. 
Alla dessa känslor blandades ihop och skapade en mamma. 

Så i 26 år har jag varit mamma. Aldrig hittat den där Emma igen. 
Vilken resa, vilket äventyr. Mot ett mål som vi inget vet något om. 

Alla skratt vi skrattat, all gråt vi delat, alla tårar jag torkat, omfamningar, tillrättavisningar och allt däremellan. 
Alla försök att skapa små barn till hela vuxna. 
Försöken att skapa småfolket till generösa, varma, öppna, fördomsfria, tuffa och framförallt trygga individer är lättare i tanken än i verkligheten. 
För då barnen växer upp då slår även livet till utanför vår trygga bubbla.
Ett liv som spräcker hål på trygghetsbubblan. Som visar en verklighet man enbart vill skydda de sina mot. 

Då barnen plötsligt fyllt "vuxna" så har ännu en svår tanke grott i mitt inre. 
Hur mycket mamma ska jag vara? 
För då barnen är små är det ett givet svar, men då dom växer upp och skapar sig ett oberoende liv så står jag villrådig och vet inte längre hur jag ska förhålla mig till rollen som mamma. Givetvist är jag fortfarande mamma. Men hur mycket ska navelsträngen sträckas? 
Då de vuxna haft det svårt då är allt så självklart, då är jag helt och hållet den omvårdande mamman. Kommer som ett skott, håller om och tröstar. Lider över hur dom mår och sätter mina egna behov och känslor helt åt sidan.
Då vet jag instinktivt vilken roll jag har. 
Men däremellan står jag och tvekar på kanten. Hur mycket ska jag höra av mig? Hur mycket ska jag lägga mig i? Hur mycket ska jag visa den oro jag bär? 
Hur mycket ska jag backa undan? 

Vuxna eller ej, den självklara kärleken är där oavsett, konstant. 

När är det egentligen dags att klippa navelsträngen?  

Jag är här, konstant. 
Se dig över axeln, du kommer ana mig. 
Känner du inte min närvaro? 
Har du svårt att se min skugga? 
En dag kommer du se mig klarsynt. 
Då kommer du se mig rakt i ögonen. Då du ser mig, ser jag rakt in i din själ. 
Jag kommer ta din själ. 
Du, du och du, ja ni alla, ni är mina att äga och styra. 
Kanske har jag hållit din hand, för att sedan släppa den.
Kommer knacka på din dörr och öppnar du ej så kommer jag igen. 
Kommer alltid igen. 

Jag vill dig inget ont. 
Var inte rädd. 
Lev fullt ut alla de dagar du går med livet vid din sida. 
För en dag är den sista.
Då kommer vi mötas. 
Det är det enda vi vet, att jag och du vi kommer skaka hand och du kommer gå med mig. 
Vare sig du själv vill eller ej. 

Var inte rädd, jag är alltid vid din sida.