Min pappa, Charles Koroly har lämnat publikens applåder 

Idag fick jag ett meddelande från en vän som sa att han aldrig förstått hur stor min pappa faktiskt va. Det gjorde inte heller jag. För mig var han stor som människa, men hans jobb såg jag inte som en del av honom, inte som min pappa. För ens pappa är alltid ens pappa, oavsett hur deras egna värld ser ut. Och den nakna sanningen är att just min pappa egentligen aldrig varit en pappa, i ordets rätta bemärkelse. Min pappa såg någonting vackert och unikt i det mesta och i de flesta. Han valde ut de han ville ha i sitt liv, men jag var liksom någon han var tvungen att ha i sitt liv. Så har det alltid känts, som jag finns där eftersom det är så det måste vara.
Har alltid sökt hans bekräftelse. För snart tre år sen fick jag en bekräftelse på att jag var betydelsefull. Att jag faktiskt dög, exakt så som jag är, för honom. Han valde att sälja sin lägenhet på Kungsholmen, för att bosätta sig i lilla, lilla Ösmo. För att få vara nära den familj han aldrig känt att han hade. I alla år var han familj med sig själv och med sitt arbete. 
Mina barn fick en morfar, en Morfis. Jag fick en pappa. 
I nästan tre år fick vi ha honom i våra liv. Han fick bli en del av oss och vi en del av det liv han alltid skjutit ifrån sig. 
Den ultimata bekräftelsen. 

Men så snabbt rycktes han ifrån oss. Och nu kommer jag än mer ifrån mig själv, den jag borde vara. Den jag en gång var. 
Jag är så vilse just nu. 

Kom över mig då han låg där i sjukhussängen, så sårbar, att jag alltid sett min pappa som en hjälte. Trodde på riktigt att han var en sorts superhjälte, en hjälte som skulle hela sig själv. Men så blev det inte. Han dog ifrån mig. Precis som min mamma och min son.

Nu är jag föräldralös. Även om jag nu är vuxen så gör det ändå ont. Vem ska trösta knyttet?