Att gräva i någon annans hemliga rum

Att behöva rota i det som inte är mitt känns smutsigt. Som att jag gör något jag inte bör. Jag inkräktar på min pappas privata rum. Hans egna liv. Det liv som inte längre finns, det liv som las i hans barns händer. Plötsligt ligger ansvaret, att göra något bra med allt som en gång var han, i våra händer. Hela mitt inre stretar emot. Känns så smutsigt. Det var ju han. Allt det han älskat men som faktiskt inte alls betydde lika mycket för vare sig mig eller någon annan. För precis allt han har i det hemmet har han skaffat med kärlek. Valt med omsorg. För mig är det bara saker, för honom var det kärlek. 
Och nu ska vi göra något av allt det som var han.