Ingenting är vad det borde vara

Är som tårarna fastnat i halsen. Som att inte våga släppa, för då rämnar allt. 
Allt är overkligt, så har det varit sedan den kvällen då polisen lämnade det värsta av de nyheter.
Som att jag lever i en bubbla, en bubbla där enbart sorgen får plats.
Där det inte riktigt går att hämta frisk luft. En vindbris som blev en storm. En storm i mitt inre.
Hela jag är kaos. Ett enda stort vrak av mixtrade känslor. Vet inte riktigt vart allt hör hemma.
Var ska alla dessa känslor placeras ut? 
Så kom nästa chock. Att jag plötsligt även förlorat min pappa.
Hur ska man stå stadigt när ingenting är stabilt nog att hålla i när stormen drar genom livet?