Jag ska bära mig

Här är jag, 2 år gammal. Precis samma människa, fast med nya erfarenheter. Samma människa som jag konstant trycker ner och inte anser är värd att må bra.
Tittar på det lilla barnet med stora mörka ekorrögon. Tittar på henne med ömhet och undrar vad jag skulle gjort om jag fick träffa henne. Henne, Emma 2 år gammal. Skulle jag då har tittat på henne med avsmak och talat om för henne hur jävla värdelös hon egentligen är "Du får minsann aldrig glömma att du är helt värdelös och betydelselös!"
Skulle jag talat om för henne att det är bäst hon ser upp, för ingenting av det hon tror om livet är sant. Att hon lika gärna kan lägga sig ner och dö, eftersom det är så hon ändå många gånger kommer tänka. Hennes kropp behöver hon inte vara mån om, den är ändå inte till för henne. Hon ska se sig i spegeln och tänka "Jävlar vad ful, sliten och trött jag är!" 
Ska jag berätta allt hemskt hon kommer behöva genomlida. 
Vill jag denna lilla varelse så mycket ont? Vill jag sparka på henne och säga "Tro minsann inte att du är värd nåt, du lilla, lilla människa!" 

Jag ser på detta lilla barn och känner att jag aldrig skulle vilja henne något ont. Inte fysiskt och inte psykiskt. Så varför tar jag inte bara henne i min famn, viskar i hennes öra "Du betyder allt för just mig, du är värd allt gott i världen, jag ska skydda dig mot allt ont. Du är älskvärd. Du är fantastisk precis som du är. Glöm aldrig bort vem du är. Glöm inte bort varifrån du kom. Se aldrig ner på dig själv. Gå inte in i fällorna. JAG ska bära DIG & MIG!" För hur kan vi göra oss själva så ont, hur kan vi spotta på det lilla barn vi faktiskt från början är?!