En dödenfri dag

Just idag, dagen efter den pyttelilla stora dagen, ska jag ta en dödenfri dag. Ett ord jag fått lägga till i min livskalender.
En dag då jag helt försöker släppa alla måsten kring döden. Inte känslorna, dom går aldrig att lägga undan, men allt däremellan. 
Bara få vara med de mina. De som liksom hamnat bakom allt det andra.

Kanske skratta lite, ett skratt som inte är uppkommet av min pappas knasiga sätt att vara. Utan åt helt andra saker.
Försöka. Försöka att inte tala om honom, just idag. Inte tala om gårdagen. 

Som när föräldrar ska ut på middag och i förväg bestämmer sig för att INTE prata om barnen. Blir som ett tvång som alltid slutar med att man hela tiden pratar om just barnen, om deras hårda avföring, hur mycket dom ätit, hur många gånger dom vaknat om natten och det slutar med att man bläddrar igenom sina telefoner och visar bilder för varandra på barnen. Som att den andra inte alls kommer ihåg hur sina barn ser ut. 
Precis som om att livet utanför sin bubbla inte längre existerar, den har liksom tynat bort och utan den blir man plötsligt mållös. Man blir tom utan det man inte fastnat i. 

Så jag ska åtminstone försöka, bara för en dag, kliva ur min dödenbubbla.