Ett hus som knappt hann bli färdigbyggt innan det blev tvunget att tömmas

Galet hur mycket det är runtomkring en människas död. Hur kan döden kräva detta av alla efterlevande?! Hur ska man liksom orka med allt annat när sorgen pockar på uppmärksamhet. Jag kan ingenting om någonting, då det kommer till att sköta ett dödsbo som är fyllt med massa vackra ting. Allt annat kan jag, men inte detta med att behöva rota i en död mans saker. Men även detta har ett slut, även om det slutet knappt skymtar i fjärran. 

Numer känns min pappas hus som ett fångläger av ångest. Allt är liksom dött där och allt som han givit liv har vissnat. 
Nu är där enbart ting. Hoppas någon familj kan fylla detta underbara hus med värme, kärlek och ljus. Att de som tar över kommer uppskatta det drömhus min pappa byggt med så mycket kärlek. Att de som köper hans konst ska älska det så som han gjorde. Att hans blommor ska få fortsätta blomma. 
Att allt det som var han lever vidare.