Man kan gråta utan tårar

Vi vuxna kan inte ta i ordet, det är för abstrakt och något vi inte alls kan styra. Inte kontrollera eller förutse. Plötsligt står den där bara, bankar på din dörr och ber om din sorg, din saknad. 

Hur ska då ett litet barn på 6 år förstå? Och hur ska en vuxen, som inget själv förstår, kunna trösta och förklara?

My var bara 3 år då hennes bror dog. Hon minns honom på ett sätt som bara barn kan. En förskönad värld av lek och massa kärlek. 
Hennes saknad ter sig annorlunda än min. Och en gång, kort efter han lämnat oss, sa hon till mig "Mamma, man kan gråta utan tårar." 
Ingen skuld och ingen skam. Hon lever med det inom sig, runtomkring sig, varje dag. Hon ser hur en familj gått sönder. 

Igår bröt hon ihop och sa "Precis när allt började bli normalt igen efter Jojje dog,  så dog morfar! Allt är helt rörigt i mitt huvud. Jag vet ingenting längre! Vill bara att allt ska vara som förut, innan Jojje dog!" 
Hon grät länge och jag visste inte hur jag skulle trösta. Höll henne i min famn och smekte henne över håret. Sa att allt kommer bli bättre. För jag kan inte säga "bra" men "bättre". 
"Nu får ingen mer dö!" sa hon då. 

Varje natt sover hon med Jojjes foto brevid sig. Hon går ofta omkring med det som en snutte. Hon vill ha honom nära sig och hon vill att han ska sova brevid henne. 

Mitt hjärta brister, om och om igen. För hur ska jag kunna förklara något oförklarligt?