Min pappa-Charles Koroly. Ena stunden var du här i andra var du borta

En man med en jättesvår barndom bakom sig, blev till en pappa som inte riktigt klarade av att nå ända fram. Inte riktigt klarade av att hantera den rollen som ett föräldraskap innebär. 
En man som fått lära sig tidigt att överlevnaden ligger helt i hans egna händer. 
Händer som hade skapandet som välsignelse. Med en gåva som få besitter lyckades han trollbinda hela Sveriges teatervärld. Han kunde även trollbinda mig med sina historier bakom varje ting han ägde. Allt hade en historia, precis som han. 
Med den bakgrunden han skapades ur var han tvungen att skapa en egen framtid, en vackrare framtid. Och han lyckades, han lyckades ta sig fram i livet. Han var gift med sig själv och sin gåva. Sitt arbete. Han var helt innesluten i den värld han själv skapat. Som dotter var det en svår uppgift att leva upp till, till det perfekta. Det han tyckte var perfekt, genom hans ögon. 
Min mamma var nog det närmsta perfektion det gick att vara i hans värld.
Jag är inte min mamma. Jag är någon annan, någon som inte riktigt passade in i livet han skapat. 

Så hände det som inte fick hända. Min son dog. Min pappa kom till en begravning genomsyrad av sorg och ångest. Där stod han, min pappa, utanför kyrkan då jag kom. Han omfamnade mig, grät och sa "Nu förstår jag hur svårt du har det!" 
Mina andra barn såg en främling omfamna deras mamma. En man dom inte alls kände. En man dom aldrig träffat.
Efter det vände allt. Jag förlorade en son, jag fick en pappa och min pappa fick en familj. Alla stod vi förvånade över alla känslor som föddes ur detta möte. Ett möte utanför en fullsatt kyrka, i en omfamning så djup. Han kom, han stannade, han gick. 
Allt gick så snabbt. Min pappa flyttade till den familj som aldrig riktigt varit en familj. 
Den ultimata kärleksförklaringen, han valde att flytta från allt han var trygg i. Flytta ifrån allt som var han. Han kom till oss. Så gick han. Jag fick en pappa, mina barn en morfis, men enbart för ett ögonblick. 

Att stå vid sidan av och se på hur hans kropp gav upp, hur hans ögon spärrades upp och försökte fästa blicken i min. En blick full av skräck och framförallt förvirring. Ord som ville sägas men som inte kom ut. Hans hand i min.
Hans blick den sista gången vi såg in i varandra, den kommer alltid sitta fast i min.