En mamma, ett barn och en pappa som tagit farväl

Idag fick jag snusa på ett åtta månaders livsöde. En liten, liten kille som fick ha sin pappa i en alldeles för kort stund. En liten, liten kille som på ett ögonblick förlorade sin halva identitet, sitt ursprung. 
Som förlorade en av dom som älskar honom mer än allt.
Som gav honom livet, genom kärlek. 
Fick krama om en tjej som träffat sitt livs kärlek. Sin framtid. 
En tjej som valt att skapa liv tillsammans med en man som var tvungen att vinka farväl. Som var tvungen att gå, mitt i livet. 
Fick höra om en mamma som många tog sin hand ifrån. Om en väninna som många valde att lämna ensam, mitt i sorgen. 
En historia jag ofta fått berättat för mig. Att folk drar sig undan döden. Att efter begravningen så står man tomhänt kvar.
Inte enbart utan den man älskar men även utan alla dessa som sagt "Säg bara till så kommer vi" "Säg till om vi kan göra nåt".

Jag upplevde det inte så då Jojje dog, men jag upplevde det betydligt tydligare då min pappa dog. Precis som att folk fått nog av döden i mitt sällskap. Och jag förstår det, verkligen. För hur mycket tröst finns att ge? Hur mycket stöd orkar man egentligen stötta upp med? 

Vad jag inte kan förstå är hur någon kan vända sig bort från en mamma och dess barn. Hur man kan välja att gå då livet stannat upp för någon annan. 
Hur kan man välja att blunda för att slippa se det obehagliga i andras sorg?