Ska idag hedra det liv du levt och det liv du aldrig får uppleva

"Hej, är det du som är Emma Koroly?"
"Ja" svara jag med viss tvekan.
"Det gäller din son, Georgios Koroly-Ergatis, vi behöver komma in och prata med dig."

Två poliser utanför min dörr, en onsdagskväll kl.20. 18/6 2014
Just där, just då, drogs hela min värld ifrån mig. Världen öppnade sig och slukade mig i dess gap. Jag försvann. Förstod ingenting. 

"Han är väl inte skadad?!" 
Blickar fulla av medlidsamhet tittade på mig och jag förstod, samtidigt som jag inte förstod något alls. 
"Han är väl inte DÖD?!?!" 
"Tyvärr".... 

Chocken, som ett slag i ansiktet. Gick inte att ta in. Förstod verkligen ingenting. Tomhet. För stort att förstå. Hur ska man någonsin kunna förstå en sådan sak? Hur ska man kunna ta in det som är omöjligt att ens tänka sig? 

Försökte skydda hans syskon. Ville inte att dom där männen skulle komma in, ville inte att dom skulle säga såna fula ord. Ta bort det som inte fick vara sant. Men dom kom in, dom meddelade och ingen förstod vad som skedde.

Där satt jag och funderade på vad som förväntades av mig. 
"Undrar om det förväntas att jag ska gråta." 
Kändes som timmar jag satt där, inte tog in. Kände mig som en annan, utanför mitt egna skal. Skalet satt där och förstod inte. 
Men det var bara ett par minuter. Sen kom det, insikten. 
Som en våg sköljde ordet över mig. "Tyvärr".
Jag förstod, det jag inte kunde förstå. Förstod men ändå inte. 

Det brast. Avgrundskriket. Det skrik som fastnat i alla de minas öron, i deras själar. Skriket som borrat sig in, som en outgrundlig ångest. 
Skriket från botten av det bottenlösa. 

Alla kom, alla tröstade. Så många människor, mitt i allt gick jag omkring och bara fanns men samtidigt existerade jag inte. Jag levde som i en bubbla. Folk strömmade in, redan samma natt. Och jag var som i en annan värld. Inget klarade jag av. Mer än att gråta och stänga av. Stänga av allt och alla. Känslorna blev övermäktiga och gråten tog aldrig slut. 

För att skona mina barn gick jag till graven, satt där i timmar och grät ut ångesten. Då barnen var ute så ställde jag mig i duschen, dunkade huvudet i kaklet och bara skrek. Skrek ut det som behövde komma. 
Kände enbart saknad och sorg. 

Sen kom skulden och knackade på min dörr. Klev in i mitt innersta och där har den klängt sig fast. Skulden tog med sig sin bästa vän, Ångesten. Och nu bor dom här, i mig, i varje andetag jag tar. 

Ordet "aldrig mer" har karvats in i mitt inre. 
Och aldrig mer kommer jag kunna andas utan att ha de orden med mig.