Det här med självmord

Att ta den "enkla" vägen ut. Jag har alltid förstått varför människor, vars förtvivlan och bottenlösa matthet inför livet, givit upp. Varför dom inte längre stått ut. Har inte förstått riktigt innebörden med orden "självmord är enbart en egoistisk handling." För mig var det en tröst att Jojje, förmodligen, själv valde att avsluta sitt liv. Att han själv valt att han levt klart, inte längre orkade. Kändes som att det då inte var lika "meningslöst", eftersom det ändå var hans vilja. 
Det var dock ingen tröst att veta att han varit så ensam i sin förtvivlan, så ensam att han inte såg en annan utväg. Att han krälat runt i det där bottenlösa hål av mörker, ensam. Utan att dela det med oss andra. 
Men valet hade iallafall varit hans. Han fick sin befrielse, medan vi andra blev fastkjedjade i sorgen och saknaden. 

Själv har jag flera gånger dränkts i det mörkret. Först snavat, sedan snubblat och sedan fallit, fallit ner ända till botten av det mörker som hela jag då fyllts av.

Jag kunde själv känna att då man är längst ner i träsket av ångesten så är det precis som att vara inmålad i ett hörn. Enda vägen ut är att gå genom den röda dörren bakom dig. En dörr med orden NÖDUTGÅNG ovanför sig. Befrielsen. Tanken av en utväg är en tanke som ändå givit mig en sådan trygghet så jag klarat av att stå ut.  Sekund för sekund. Ett andetag i taget. En dag i taget. Och sedan har golvet torkat bit för bit och jag har kunnat ta mig över till andra sidan av rummet. Fram till dörren jag trodde var stängd förevigt. Dörren till livet. Bort från dörren till döden. Fram till dörren där alla som älskade mig stod och väntade med hopp i blicken.

För när man är där nere, då ser man inte något annat än sin smärta. Man ser inte de man lämnar kvar. Man tänker inte längre. Man är inte kapabel till att tänka "mina barn har det bättre utan mig" så som många tror att man tänker. Den tanken är innan, på vägen ner. Då, när man är helt uppsluten av känslan av hopplöshet, av mörker då tänker man inte alls. Ingen tanke finns, enbart mörker.

Ända fram till då Jojje dog kunde jag förstå, förlåta.
Precis i början efter han lämnat oss tänkte jag självfallet att det var den enda utvägen för att slippa känna. Slippa det inre vrålet av smärta, trycket över bröstet. 
Att få komma till honom eller bara omslukas av mörker utan tankar och medvetande. 
Så sa min äldsta dotter till mig, utan att jag sagt något om mina tankar, "Mamma, om du tar livet av dig så kommer alla mina småsyskon tro att det var viktigare för dig att få vara med Jojje än med dom. Att han betyder mer för dig än vad vi här gör. Om du väljer att dö så har du valt ett liv över sex andra." Där och då vaknade jag upp. Jag tänkte "får man bunta ihop sina barn och kasta dom framför tåget? Nä, det får man inte. Det finns inte." Och det var exakt det jag skulle göra om jag valde min smärta över deras. Men jag förstod fortfarande varför folk valde den dörren, den utvägen. 

I vintras hände något, någon jag älskar började öppna dörren till döden. 
Då kom ilskan. Min ilska. Då förstod jag vad alla menat med att självmord är en egoistisk handling. 
Jag blev rasande, på alla som valde den utgången, på mig själv som haft den dörren som en nödutgång. Jag blev så arg på mig själv för alla gånger jag sneglat ditåt. För vem fan är jag att sätta mig själv över alla andra?! Vem är jag som tror mina känslor är viktigare och större än alla andras?! Är jag mer speciell, så enastående så jag är värd att slippa min egna ångest och sorg till priset av andras smärta?! 
Sådan fruktansvärd ilska föddes ur min rädsla att någon jag älskar skulle gå åt motsatt håll. 
Jag sa till den personen "Nästa gång du ens snuddar vid tanken att ge upp, då vill jag att du ringer mig...
Så gör vi det tillsammans! För även du måste väl ändå anse att jag inte är värd ytterligare ett dödsbud?!" 

Ingen människa vill att någon man älskar ska dö. Inte heller den personen som själv vill dö. Ingen vill hålla en annan i handen och tillsammans gå ut genom nödutgången. Ingen vill ta med någon i sitt egna mörker.