En man tog sig rätten till min dotters kropp

Någon tog sig rätten att sudda bort hennes glädje, trygghet, tron på livet. Tog sig rätten att ta något som enbart tillhör henne, henne och ingen annan.
Han tog allt det som var hon. Han tog det ifrån henne. Hennes rätt till sitt egna liv. 

Här är hennes berättelse. Helt hudlöst och naket. Ett öppet sår som visar allt det som ingen vill se. 

"Jag har funderat länge över om jag ska gå ut med detta offentligt eller inte. För det är ju så pinsamt. Jag skäms över något jag egentligen inte borde skämmas över. Nu har jag äntligen tagit mig mod för att berätta min historia om när jag blev våldtagen, för jag känner att det är ett så viktigt ämne som överskuggas av skam. Ta snälla några minuter av er tid för att läsa detta.
Den 10 juni 2016 blev jag våldtagen. Jag blev hemsläpad från krogen av honom, bokstavligt talat hemsläpad för jag var så påverkad att jag inte kunde stå på mina egna ben. Jag själv ville inte bli så påverkad den kvällen, jag ville ha en lugn kväll, men det tyckte inte han. Han tog sig rätten att droga mig. Jag som aldrig i mitt liv har testat någon form av narkotika, jag som hade kunnat dö av dosen han la i min drink. 
Han tar sig rätten att ha sex med mig, jag kan inte svara på vilket tillstånd jag var i för minns inte. Jag minns ingenting från den kvällen. Men av vad jag fått återberättat till mig så var jag inte i gott skick. Jag ramlade omkring, slog i mig, kunde inte stå på mina ben, ja, jag var inte i gott skick. Men vad jag än var i för skick så var jag inte i något skick som ger dig tillåtelsen att ta ifrån mig rätten till min egen kropp, varken i mitt värsta eller i mitt bästa skick.
Jag vaknade på morgonen därpå av att en främmande man utförde oralsex på mig. Jag blev alldeles paff och sa ifrån, jag sa ifrån tre gånger, men fick svaret "Vadå nej? Jo" och sedan "det här är din present från mig". Jag var för svag för att bråka och för rädd för att slåss över min kropp. Jag var som paralyserad och tänkte "Jag får skylla mig själv". 
Efter beskedet om att jag hade narkotika i blodet, höga halter narkotika, så bestämde jag mig för att anmäla honom, för det var inte förrän då insåg jag att det jag utsatts för var fel. Jag ville ta tillbaka rätten över min kropp och alla andra kvinnor som har utsatts för honom, för det här var garanterat inte första gången. Jag tänkte att ett fängelsestraff skulle på något sätt lindra det han gjort mot mig och framförallt hindra honom från att utsätta andra kvinnor.
Jag fick komma till Södersjukhusets avdelning för våldtagna, jag var i chocktillstånd, det här händer inte mig tänkte jag. Sköterskorna där var så snälla, så så snälla. De tog blodprover, urinprover, gynekologisk undersökning, jag DNA-topsades och skadorna fotograferades och dokumenterades. Jag hade blåmärken överallt, blåmärken på ställen som inte endast kan ha framkommit av att jag hade ramlat. Det syntes tydligt vad han hade gjort mot mig. 
Vidare fick jag prata med poliserna, de fick ett såkallat rape-kit sammanställt av alla prover som togs på mig. Polisen hanterade mitt fall väldigt väl, lägenheten blev avspärrad samma kväll för bevismaterial och några dagar senare anhölls han. Jag tänkte att nu sätter vi dit den jäveln. Men det tyckte inte rättssystemet. 
I förhör med honom uttryckte han att vi faktiskt haft sex under natten. Eller ja, han hade sex med mig. I förundersökningen framkom det så mycket bevis som styrkte mitt fall men trots det så las fallet ner. Fallet las ner med den mening att det var brist på bevis. Va?!? DNA-bevis fanns, oförklarliga märken på min kropp fanns, blod-analys från rättsmedicinska fanns, hans förhör fanns, vittnens förhör fanns, alla dessa bevis fanns, jag menar, vad fanns inte? Vad fanns det inte för bevis som styrkte att jag har fallit som offer för den här människan? Med vilken rätt bestämmer rättssystemet för att ta ifrån mig rätten över min egen kropp?
BRÅ som undersöker statistik inom brott lägger fram statistiken angående våldtäkter på detta vis: ”År 2015 anmäldes totalt 18 100 sexualbrott, vilket är en minskning med 11 procent i jämförelse med 2014. De anmälda våldtäkterna minskade med 12 procent till 5 920 mellan 2014 och 2015. Även anmälda brott om sexuellt ofredande och sexuellt tvång, utnyttjande m.m. minskade till 8 840 (−8 %) respektive 1 430 (−6 %) brott jämfört med föregående år.”
Man undrar varför antalet anmälningar minskar, varför folk inte anmäler. Enligt min egen erfarenhet och även det jag fått återberättat av vänner som har fallit som offer men inte valt att anmäla så har jag dragit denna slutsats: Det är läskigt, det är läskigt att anmäla. Vem vill sitta på en rättegång och stirra gärningsmannen i ögonen? Ingen. Jag fick höra att jag var modig, modig nog att våga anmäla, för jag skämdes, jag skämdes så extremt mycket över att jag låtit detta hända mig. Jag som är så duktig på att stå upp för mig själv låg där som paralyserad.
Under de första dagarna under anmälningsprocessen så stod jag med en avspärrad lägenhet, utan rena kläder, smärtor både fysiskt och psykiskt och utan värdighet. Jag kände mig så nedvärderad och smutsig. Det tog mig två veckor innan jag kunde sova i min säng igen, det har gått över ett år och jag kan fortfarande inte sova gott om nätterna, jag ser mig fortfarande över axeln och fryser fortfarande till is när jag ser någon som har liknande drag som honom. Detta är trauman som sitter så ingrott i en och som man inte vill gräva i, men jag valde att göra det av den anledningen att tillsammans med rättssystemet sätta dit honom. Men han gick fri, och de flesta våldtäktsmännen går fria. Ni borde skämmas."