Har lärt mig att vända mig själv ryggen. 

Nu när vi ändå är inne på ämnet sexuellt övergrepp... INGENTING är värre än då något ondskefullt händer våra barn. Jag kan ingenstans jämföra min smärta som offer med smärtan över att mitt barn föll offer för en liknande "upplevelse". Kan inte kalla det upplevelse, skräckupplevelse är en mer korrekt beskrivning. 

Då jag var nio år förgrep sig min kompis morfar på mig. NIO ÅR!!! 
Ett helt liv hade jag framför mig, ett liv som han helt tog ifrån mig. Han tog min fantasi och tron om ett vackert liv ifrån mig. 
Tilliten för de vuxna. Även tilliten för mig själv som person. Han gav mig inget annat val än att lära mig hålla tyst om sådant som ingen ändå lyssnade till. Att hålla käften och svälja allt som skulle behövt komma ut. 
Att förminska mig själv som människa. 
Jag lärde mig redan som nio-åring att min kropp var något som helt saknade integritet. Jag tappade all respekt för min kropp och har liksom aldrig fått den tillbaka. Lärde mig att min kropp inte är min.

Plötsligt stod jag i en värld som var så full av ondska. Min barndom var min zon av trygghet och plötsligt stod jag helt ensam mitt i min egna smutsiga hemlighet.
Jag var nio år och redan då kände jag att felet var mitt. Att jag på något sätt gjort något som fick honom till att utnyttja min kropp. Inte visste jag vad sex var. Det fick jag lära mig på det mest vedervärdiga sätt. 
Det jag burit på i alla dessa år, som jag hela tiden känt var min skam att bära, 
min skam och min smutsiga kropp. 
Det har givit mig så mycket men för livet. Oerhört många.
Först kopplade jag bort mig själv från min kropp. Min känsla var för sig och min kropp något annat. Jag utvecklade en oerhörd bacillskräck. Kände mig aldrig ren och än idag duschar jag tre gånger per dag.
Jag lärde mig att ingen lyssnade på mig.
Jag lärde mig att jag var liten och det jag sa inte hade någon betydelse. 
Att vuxna faktiskt inte tog tag i det som verkligen behövde tas i. 
Maktlösheten inför vuxen världen. En värld som inte är värd att lita på. 

Händelsen i sig har inte enbart förstört mig, utan även påverkat mina barn. 
För den har gjort mig väldigt överbeskyddande och rädd. Rädd att något ska hända dom. Räddare än de allra flesta. För visst är alla föräldrar rädda att något ska hända deras barn, men jag har i princip varit paralyserad av skräcken att någon ska göra mina barn illa.  

MEN min utsatthet har även lärt mig att ALLTID lyssna på mina barn. 
Har lärt dom att precis allt som känns fel är fel!
Att ingen annan har rätt till deras kropp. Det är deras och enbart deras att bestämma över. 
Har lärt dom att aldrig tro att något händer om dom berättar, att inte tro på såna hot.  Att ALLTID lita på att dom kan känna sig trygga med det dom berättar för mig.
Jag kommer alltid lyssna.
Aldrig blunda.