Vill inte gå framåt och lämna dig utmed vägen. 

Tänker mycket på hur alla mina erfarenheter påverkat mitt sätt att vara. Jag har blivit oerhört avtrubbad, då det kommer till världen utanför min familjebubbla. Kan inte ta till mig saker som inte är här. Har inte tittat på nyheterna sedan dagen då Jojje dog.
 
Så fort jag känner glädje så straffar jag mig själv och drar mig snabbt tillbaka till den "trygga" känslan jag känner igen, ångesten. Trycket över bröstet kan jag snabbt framkalla. 
Men jag är ju fullt medveten om det och därför arbetar jag mycket med mig själv. Dock är det svårt att ge sig själv de rätta verktygen. Där behövs KBT som ett stöd. För trots att jag vet, så innebär det inte automatiskt att jag är kapabel eller villig att göra något åt det. 
Är som en psykolog en gång sa till mig ang mina tvångstankar kring städning, 
"Du ska öva på att släppa allt, inte städa undan allt innan du går och sover. Låt allt stå och ta det nästa dag." För mig var det obegripligt, jag vill ju inte arbeta bort just det. Men jag förstår vad hon menar. Jag arbetar gärna bort andra tvångstankar.
Vill verkligen försöka få ordning på alla mina katastrof tankar. 
Speciellt då det kommer till att något ska hända barnen. För det är en boja för dom och en total sorg varje gång jag fått för mig att något hänt. 

Har så mycket i ryggsäcken, så mycket så jag liksom lutar mig tillbaka på allt det som hänt. Jag måste tömma, sakta men säkert, för att kunna ta mig framåt. 

Frågan jag ställer mig är om jag är redo för det? Är jag där än? 
För det känns som att jag då skulle gå vidare på en väg, som kallas livet, och lämna Jojje där utmed vägkanten. Ska jag då lämna honom kvar där, ensam? Ska han vänta på mig tills jag återkommer? 
Jag vill ju bara att han ska gå sida vid sida med mig och sina syskon. 
Vet ju att det inte är så det är, vet att han alltid kommer stå där vi sist såg honom.
För oss kommer han alltid vara den han var just i vår sista omfamning.

Framtiden är ju något främmande, det som varit har varit och då det varit så mycket sorg så är det vad jag är tryggast i.