Dagar som dessa vill jag bara flytta hemifrån...in till mig själv. Till mitt inre.

Idag är en sån där dag. En dag då jag inte egentligen vet alls hur jag mår. Lever i något mittemellan land. Kroppen och psyket är helt på off. Bara är...ingenting. Samtidigt som det känns som alla drar i mig. Det är pappas hus, vårat hem, barnen, maken och vänner. Otillräcklig på alla plan. För jag orkar inte. Orkar inte räcka till. 
En sån där dag då jag vill krypa in i mitt skal och bara vara där, i mig själv. 

De flesta dagar vet jag hur jag mår. Men så kommer dessa dagar som på ett sätt är jobbigare än alla andra dagar. Det är dagar där hela jag sagt stopp!
Kan inte heller koppla av och bara vara i dessa dagar. Då jag försöker det så kryper det i hela kroppen av oro och rastlöshet. Så mest irrar jag omkring och på så sätt gör mig ännu mer otillräcklig. Ingenting blir fullkomligt.
En dutt av mig där, en dutt av mig här. Men vart är egentligen helheten av mig som person. 

Känns lite som jag skulle vilja stänga in mig i mig själv för att där vara närmre Jojje. Kanske för att han lever inom mig, i mitt innersta inre. 

Dagar som dessa vill jag bara att alla ska sluta dra i mig. För det gör inte känslan av otillräcklighet mindre.
Dagar som dessa vill jag bara flytta hemifrån. In till mig själv.
För där är jag åtminstone enbart otillräcklig för mig själv.