Jag blev som jag blev, eftersom jag inte klarade av att bli den jag borde. 

Livet blir sällan så som det är tänkt. 
Jag utvecklades till någon jag inte tänkt bli. Snubblat, skrapat upp mitt inre och ibland inte klarat att ta mig hela vägen upp. Ärrad. Ärr som jag allt som oftast kliar upp, till öppna sår. Sår som borde varit läkta.
Livet gör ofta krokben för mig, ger mig nya sår som borde plåstras om. Men hinner inte ta hand om det, har inte längre orken att tvätta de sår som svider som värst. Vill inte gräva i det som gör så ont. Vill inte känna smärtan. 
Däremellan tar sig solstrålarna igenom molnen och hela jag fylls av tacksamheten över det vackra jag har. De barnen som fortfarande fyller mina lungor med luft. De som går här, sida vid sida, i takt med livet. Mina barn och bonusbarn.
Tacksamhet över tiden jag fick med min lilla pojke. 
Över min man, mina bröder, alla mina vänner och mina djur. 
Mitt i all elände är jag oerhört tacksam över det liv jag har framför mig. 

Låg på sjukhus två veckor för 1,5 år sedan. Hade inre blödningar efter en operation och de visste inte om jag skulle klara mig. 
Det var absolut första gången jag varit riktigt rädd för att dö.
Då kände jag, med hela mitt inre, att även om jag kanske känner att jag levt klart mitt egna liv, så har jag absolut INTE levt klart barnens liv. Insåg att jag inte vill missa något i deras framtid. Vill alltid stå vid deras sida. Finnas där, få uppleva våra barns liv.