Min oglamorösa vardag är inte instagram material.

Allergisk mot instagram livet. 
Det lyckliga yttre lagret av en uppdiktad vardag. Där man bjuder på ett liv man önskar folk ska se, eller ett liv man försöker intala sig själv existererar. 
För vad döljer sig egentligen bakom fasaden? Vad finns kvar då ridån gått ner? 
En vän sa en gång till mig "Hon är en perfekt mamma, det ser man på Facebook." 
"ALLA är perfekta föräldrar på Facebook och Instagram!" svarade jag henne då.

Ingen tvättar sin smutsiga buk inför en publik. Ingen lägger ut en vardag om pannkaka, blodpudding och färdiga köttbullar. Ingen lägger ut bilder på barn som gråter av orättvis behandling. 
Inte heller jag. Då lägger jag hellre inte upp någonting.
Jag lägger inte upp bilder på mig själv i mitt trasiga yttre. Med klorinfläckiga mjukisbyxor och för stora t-tröjor. Med rufsigt hår, påsar under ett par osminkade ögon. Gråblek hud med insjunkna kinder och sorgsen blick.
Har inget som helst intresse av att ge andra en förskönad bild av min helt oglamourösa vardag. 
Jag har torra händer med nerklippta naglar. Eftersom det är det som sker med händer som konstant är nerkörda i städvatten. Håret i en icke-frisyr. Osminkad och blek. Grå och dyster. Fula möbler och slitna tapeter.
Har barn som sällan lyssnar på mina "Nej". Som frågar, men sen inte tar ett "Nej" som ett alternativt svar. Barn som tjatar till jag nästan spricker av frustation. 

MEN jag kan lägga ut bilder på ett RENT hem. 
Jag kan lägga ut bilder på vackra och kloka barn.
Barn som jag själv lärt att inte ta ett "Nej" utan en förklaring. 
Barn som har en underbar sammanhållning. Som alltid står bakom varandra. 
Jag skulle t.o.m kunna lägga ut en ljudfil på mitt hysteriska skratt. Ett skratt som faktiskt kommer ända från mitt inre. 
Men jag kommer aldrig kunna lägga ut detaljbilder på en citron i en vacker skål. Eller en bild på ett vackert kök och samtidigt skriva "Godnatt". 
För mig blir det bara en förvirrande bild på något som inte alls har med min sömn att göra. 

Inte heller jag skulle lägga upp bilder på min fula vardag.
Men jag skulle inte heller lägga upp bilder på en förskönad vardag som enbart existerar i min fantasi. Jag skulle aldrig lägga upp en bild på frysta gröna ärtor med majs och en karré bit och skriva ut "ätit bästa middagen bestående av smörslungade grönsaker med gourmetmörat kött".

Men å andra sidan kanske det faktiskt är så, att om det enda man själv anser är intressant är detaljbilder på ens hem, dagens outfit och salladsbladen på tallriken, så kanske man faktiskt lever ett bekymmerlöst instagramliv.

Eller så är det helt enkelt så att jag bara vill tro att ingens vardag är en instagram vardag. För att känna mig mer som alla andra. Att vi alla lever i ett kaos emellanåt.