Ett inramat fotografi på en kista i trä. En fullsatt kyrka för ett sista farväl.

Idag är det tre år sedan vi klev in i en kyrka så stor. Hand i hand, fram till en kista i trä. Sakta, sakta kom vi närmre ett sista farväl. 
Kistlocket stod öppet och dina slutna ögon såg inget mer. Där låg du med knäppta händer med krans runt ditt hår. Dina händer så kalla och dina läppar blå. Där knäböjde jag över en av de finaste jag fött, över en son som aldrig borde dött.
Där skrek jag, från djupet av de bottenlösas sorg.
Tog dina händer i mina och hade önskan om att kunna ge dig min värme, få dig till liv.
En önskan om att krypa ner brevid dig och hålla dig i min famn.
Dela din vila och aldrig släppa dig igen. 

Där, just då, var jag tvungen att släppa hela din framtid, det som varit menat att bli. 
Tvungen att släppa de händer jag så många gånger hållit i mina. 

Jag knäböjde över min son och kysste hans kalla panna. En sista gång. 
Ett sista farväl.