Är både den starkaste och den svagaste. Både levt och överlevt. Skillnaden syns inte, men den känns. 

Och DÄR gick luften ur. Som en ballong har det pyst ut lite i taget, den 1/7 sögs restrerande luft ur. Som en uttömd, ihopskrynklad ballong känns hela mitt inre just nu. 

Så oerhört trött och urvriden. Nu faller sakerna på plats. De saker jag försökt att inte förstå, inte velat ta till mig. 
Trots alla som finns runtomkring mig har jag nog aldrig känt mig så ensam. Då Jojje dog var jag ensam i min egna sorg, vilse i mig själv. Nu är jag ensam på ett annat sätt. 

Skulle vilja att någon bara bäddade in mig i bomull, lät mig sova och styrde upp allt. 
Skulle falla i en Törnrosa sömn och vakna till allt det vackra som en dag kommer. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln