Livet i sitt sårbaraste ögonblick.

Alla dessa dagar som bara går och går. Helt utan mål. Vart ska jag hamna i slutet av min vandring? När är jag framme? Alla dessa dagar som blir till en. En enda lång dag, utan början och utan slut.
Drar ner ångesten i mitt bröst.
Hela jag fylls av det svarta.
Skulle behöva stanna, vila en stund.
Få hämta andan ur en alltför sur luft.

Jag går sönder. Hela jag krackelerar. 
En liten spricka sprack, sprack till två helt skilda världar.
Ett helvetesgap skiljer de två åt.
Vågar inte hoppa, ta språnget över till det nya livet.
Vågar inte lämna mitt barn kvar där, på andra sidan.

För vem är jag utan det kompletta som fötts ur min kropp, ur min kärlek. 

(Jag fann texter jag skrivit under åren som gått efter Jojjes bortgång. Oerhört tunga texter, jag vill ändå förmedla den känsla som infinner sig då livet spricker till två helt skilda liv. Är en resa genom en sorg som inte går att förklara i ord. Tyvärr står jag ofta kvar i det förflutna. Men har genom åren som gått byggt upp en språngbräda genom de två skilda liven. Så jag kan gå emellan.)