Att inte behöva vara ensam, mitt i all ensamhet. 

Är fullt medveten om att det jag skriver är mörkt och sargat. Att det skulle behövas inlägg av ljusa ting. För så är ju livet, både ljust och mörkt.
Men det ljusa finns där, som en självklarhet. Som något som bara accepteras och alldeles  för sällan läggs tankar på just det självklara, som egentligen inte alls är självklart. 

Alla dessa känslor, de som bubblar över och behöver ta plats. 
Hela bloggen började med att det plötsligt kom över mig, vad jag ska göra av alla mina tankar och känslor.
Skriva.
De innersta, de mörka, de grå och de ljusa. Alla känslor i alla dess skiftningar. 

Kanske blir det en lättnad för min själ, att få sätta ord på allt det som rör sig inombords. 

Kanske kan det hjälpa andra som sitter i en liknande sits. Eller någon som kanske kommer bli tvungen att genomlida helvetet, som kommer behöva sitta i min nersuttna plats. Den är inte bekväm, den gör ont. 
Men kanske kan jag vara en krycka i all förtvivlan. 
Kanske kan du sätta dig i mitt knä. Så lindrar det en aning.
Jag kan inte ge dig kuren, men kanske, kanske lite lindring mot besvären. 
Kanske kan min historia få dig att förstå att du inte är ensam. Inte helt ensam mitt i all ensamhet. 
Få dig att förstå att sorgen är din egna, men att det finns många som faktiskt förstår. De som inte säger att dom förstår utan att egentligen förstå dess innebörd. Utan de som verkligen förstår. 

Jag tror att känslorna efter förlusten av någon i ens närhet kan skilja sig oerhört, beroende på vilken relation man haft till personen i fråga.
Men jag har uppfattningen att förlusten av ett barn följer ett liknande sorgearbete. Ett sorgearbete som inte är samma, men som ändå påminner om varandra. En sorg som skiftar så mycket i svart som är möjligt.
För oavsett relation eller hur man förlorat sitt barn så har man förlorat det dyrbaraste man har. Finns ingen större sorg.
Inte jämnförbart med något annat helvete i universum.
Vi blir liksom tvungna att leva i verklighetens helvete. 
Blir tvungna att leva i en otänkbar tanke. 

Så många som säger till mig "Jag ska inte klaga, jämnfört med dig är mina problem ingenting." Men det är dom, för dig! För som sagt, allas sorg är ens egna. Och ALLA har rätt att sörja, klaga, må dåligt, oavsett vad det är som skapar dessa känslor. En känsla går inte att jämnföras med någon annans. 
Jag skulle aldrig ta illa upp över att någon kommer och beklagar sig till mig. För min sorg efter Jojje är den värsta för mig, men din sorg är din, utifrån dina upplevelser. Förminska inte er egna sorg, era egna bekymmer. 
Jag sitter ju inte och tänker "Varför sitter jag här och gråter över att förlorat ETT barn, när de finns de som förlorat FYRA barn?!"

Alla har vi våra egna kors att bära.