Största fördomen en människa kan ha, är tron att dom är fördomsfria.

Det här med att ha fördomar. Alla har vi dem. En för det ena, en för det andra. Men alla har vi dom. Jag har alltid gått omkring här och trott jag är fördomsfri. Men jag är, precis som alla andra, fullproppad med fördomar.
Det innebär inte att jag är full med fula tankar. För fördomar är inte alltid något negativt. Oftast är det en sanning vi upplevt på ett eller annat sätt. Som liksom etsat sig fast i vårt undermedvetna. Oavsett om vi vill det eller ej.
Det vi måste lära oss är att EN sanning inte automatiskt gör det till en generell sanning!  

Den fulaste fördom jag har är den jag själv är så starkt emot. Den fördomen jag själv känt mig utsatt av.
Fördomen om hur en missbrukares föräldrar måste vara. Frågan vi ställer oss då vi ser ett barn på glid "Mh, undrar just var föräldrarna är?! Varför märker dom ingenting?! Varför tar dom inte tag i problemet?!" 

Och det vill jag lova, att de allra flesta, försöker få grepp om problemet. Försöker med allt vad dom är värda. Föräldrarna står ju där, precis brevid, helt vilse i något som bara glider dom ur händerna. Vi märker, jag lovar er, vi märker. Och jag kan lova er att vi inte behöver folks dömande blickar, för vi är så duktiga på att döma oss själva!
Vi behöver inte era viskanden, för våra inre röster klandrar oss vareviga sekund. Vi sörjer mer än ni kan ana. 
Vi är TOTALT maktlösa i den kamp som någon annan styr. Vi står mot något som är starkare än all kärlek. Och vi kämpar mot myndigheter som står över oss. Ingen lyssnar. Först efter Jojje dog så frågade hans handläggare vad dom kunnat göra annorlunda. Plötsligt lyssnade dom på vad jag, som mamma, ansåg varit det bästa för just mitt barn! Jag sa som det var "Ni gjorde det ni kunde, resten låg hos Jojje. Det ni borde gjort var att lyssna på oss föräldrar, från början, innan det var försent. Ni borde lyssnat på de som kände honom allra bäst. De som visste att han var totalt gränslös. För hade ni gjort det, då hade ni inte behövt ställa en sörjande mamma den frågan."
Men jag klandrar inte någon för hur det blev. Inte heller Jojje klandrade någon annan än sig själv. 

Jojje kom från ett hem där han var oerhört älskad. Han kom från föräldrar som vände sig ut och in för att hjälpa honom att bli frisk. Hans missbruk tömde dessa föräldrar helt på liv och kraft. Hans missbruk förvandlade två starka personligheter till två föräldrar med tomma blickar och glädjelösa skratt. 
Vi blev ett skal av något som en gång varit.
Jag blev en skugga av mitt forna jag.

Jag klandrar ingen, förutom just mig själv. Så jag behöver inte andra att göra det åt mig. I varje andetag frågar jag mig själv "Vad kunde jag gjort annorlunda? Vart gick allt så fel?!" 

Med facit i hand så vet jag faktiskt inte. Jag har fortfarande inte förstått svaret på min ständiga fråga. 

Men jag förstår varifrån min fördom kommer ifrån. För hur ska jag kunna tro annat då jag själv tror så om mig själv?