Jag är inte Gud

Precis som alla som förlorat någon ställer jag mig frågan
"Vad kunde jag gjort annorlunda, tänk om jag gjort si eller så..."
Det konstanta ältande. 
Men så sa en bekant 
"Tänk om jag bara funnits där för Jojje. Om jag bara ringt honom och träffat honom! Då kanske han hade levt idag."
Jag blev stött, undrade vad i hela fridens namn det skulle gjort för skillnad?! Om han nu inte lyckades sluta för sin familjs skull eller framförallt för sin egna skull, varför skulle han då slutat för någon ytligt bekants skull?
Jag förstod att det var sagt i all välmening men det kändes nästan som ett hån, för mig. 
Då jag hörde den personen ta på sig skulden, så blev min skuld ännu större. Samtidigt kunde jag se det orealistiska i de orden. 
För vem är jag att gå omkring här och tro att jag är någon sorts Gud?! 
Som att jag har kraften att förändra någon annan än just mig själv. 
Skulle jag besitta denna kraft så är det ju helt och hållet mitt fel att Jojje dog!

Hela den klandran är ren storhetsvansinne!

Insikten gjorde det rätt uppenbart att det inte var mitt fel att det slutade som det slutade.
Skulden över att det började som det gjorde, den sitter dock där och mal. Frågan om hur jag kunnat göra annorlunda, INNAN sjukdomen fastnat hos honom.
Men då han var i sitt missbruk så var inte skulden min att bära, det "valet" bar han helt själv. Det har jag alltid varit väldigt medveten om.
Att just den delen av hans liv stod jag helt maktlös inför.
Det gjorde oerhört ont att enbart kunna stå vid sidan av och se honom snabbt köra på fel sida av vägen. Att stå och se stupet men inte kunna hindra fallet. Jag kunde enbart finnas där, stötta, lyssna och försöka med alla medel att få honom att förstå.
Men att prata med en missbrukare är som att försöka få en döv att höra dig bara för att du skriker. 

Jag har alltid betraktat döden som ingenting. Enbart ett mål vi alla har gemensamt.
Förr eller senare ska alla vi som vann livet även nå målsnöret till döden. Ofrånkomligt. 

Men så dog du, mitt barn, och plötsligt står döden för precis allt. 

Det är inte mänskligt att ens barn går före. Ingen förälder ska behöva planera sitt egna barns begravning. Ingen förälder ska behöva försöka välja ut en värdig gravsten. Den stenen som sedan ska stå där, som en fortsättning på ett liv som inte längre finns.
Tända ett ljus för att försöka få liv i det som för länge sedan slocknat.