Det är inte de levande barnen jag sörjer.

Många har sagt till mig "Vilken tur att du har de andra barnen!" 
Jag har då tagit på mig en känsla av att jag sörjer det barn som lämnat oss för mycket. Att folk kanske ser det som att jag sviker de barn som fortfarande lever. 

Är långt ifrån så. Jag glädjs över de barnen som lever. Min sorg över Georgios har absolut ingenting med min glädje över mina andra barn att göra.
Jag sörjer den jag förlorat, inte de som fortfarande finns hos mig.

Jag förklarade en gång för en vän att hur jag än gör så har jag dåligt samvete. Är jag inte fast i sorgen så blir jag livrädd att jag ska glömma.
Och då jag stänger in mig i sorg och saknad så är jag livrädd att missa de barnen som lever. 
Då sa hon "Tänk så här, att varje gång du inte tänker på Jojje, då är du här med de barnen som finns kvar." 
Just den meningen har varit en otroligt stor hjälp för mig. 
För hur mycket jag än förstår min sorg så är det viktigaste för mig att mina barn ska känna sig sedda, hörda och älskade. Oavsett vilket helvete mitt inre går igenom. 

Alla mina barn är livet för mig. Och det hoppas jag dom alltid ska bära med sig.