En dag checkar vi alla ut. Lev inte i tanken "imorgon ska jag innerligt vara närvarande". För imorgon kanske inte kommer. 

Att läsa om en flicka som har sitt allra första sommarlov instängd i ett sjukhusrum. En liten flicka som inte har möjligheten att känna sanden mellan tårna och solen mot sin kropp, en flicka som inte kan svalka sig i havets vatten. Det tär sönder mitt hjärta. 

Får mig att reflektera över hur jag själv bara önskar sommarlovet vore över, så vardagen kan komma åter. Eftersom ekonomin inte räcker till. Pengarna inte räcker för att fylla våra barn med Gröna Lund och deras magar med sockervadd. 
Det dåliga samvetet att aldrig ha möjligheten  att göra ”sommarlovssaker” med våra barn. 
Det får mig att önska sommaren skulle vara över. Precis som känslan då julen kryper sig på. 
Vardagen däremellan är kraven på konsumtion inte lika hög. 

Men då jag läser Emelies konkreta rader om ett sommarlov som inte blev vad det var tänkt att bli, så rämnar jag. 
Då ångrar jag alla gånger jag längtat att tiden ska gå snabbare. Ångrar då jag sliter mitt hår för att barnen är bråkiga och vägrar gå ut. 
Så många ord jag vill radera. Frustation jag vill sudda bort. 
Kärlek jag vill sätta på repris. 

Jag vill aldrig mer örfila mitt samvete gång på gång över ord som sagts och inte sagts, allt som gjorts och inte gjorts. 
Vill aldrig mer vråla av ångest över att inte räckt till. 
Vill bara lära mig vara här och nu. Med barnen. 

Vänta inte på morgondagen med att visa all er kärlek för de era. För imorgon kanske inte finns. Inte för någon av oss.