Vänskapens alla ansikten och då jag blev bästa vän med mig själv. 

Finns så många olika sorters vänskap. Finns de som är där, konstant genom hela livet. De som alltid funnits där, i ditt minne, i ditt liv, i bakgrunden.
De som oftast kom i din barndom och som behållit sin plats i ditt vänskapsregister.
De som kanske inte alltid är där rent fysiskt, men alltid i ditt inre.
Det är dom du kan ringa, efter flera år av tystnad, och bara ta upp samtalet där det slutade.
Det är dom du kan åka till, efter år utan återseende, lägga dig på deras soffa och bara vara. 

Så finns det de som sakta kommit in i ditt liv. Som smygit sig in i ditt inre. 
De du sakta valt att ta in.
Som vuxit sig fast. Rotat sig hos dig, tagit sin plats i ditt hjärta.
För att stanna. 

Det finns de som du helt snubblar över. Som tar sig in i ditt liv som en stor våg av samhörighet. Redan från början känner du att ni hör samman. 
Likt en nyförälskelse-först stormande och väldigt intensiv. 
Som sedan ebbar ut till något djupare.
Kanske inte alltid lika hållbart som de tidigare.
Men som lämnat väldigt starka spår i ditt liv.
Fina spår av någon som tog dig med storm. Som gjort ditt liv ljusare.
Precis som en nyförälskelse är den så stormande att vågorna kan dränka det som först var så euforiskt.
Men det kan även vara för livet, flätat ihop era liv föralltid-i en vänskapsdans som aldrig tycks ta slut. 
De personerna är jag nästan helt säker på funnits med dig i tidigare liv, betytt oerhört mycket även då, på ett eller annat sätt.
Jag känner att jag kan vara helt lugn, även då det inte blir en hållbar vänskapsfläta, för de kommer tillbaka. 
Om inte i detta liv så i nästa. 
En själsfrände. 

Så alla dess ytliga bekantskaper. De som du har men samtidigt inte. 
De du har en nära eller en ytlig relation till, en flyktig bekanskap som kan göra en sådan oerhörd skillnad i ditt liv. 
De som finns där och ändå inte. 
De som kanske är just de som är på väg att växa sig fast. På väg att skapa en föralltidvänskap. 

Då min mamma gick bort, för 20 år sedan, sa min pappa till mig:
"Gör dig av med alla de som får dig att må dåligt. Lär dig att vara din egna vän." 
Så gjorde jag och EXAKT de personer jag alltid vetat skulle stå kvar, var de som alltid stått vid min sida, de som enbart gjorde mig gott. Och fortfarande de som finns med, hand i hand med mitt inre. 
Likadant är dom, tillsammans med de nära vänner som kommit utmed vägen av livet, de som jag fortfarande kan ringa till och bara gråta. Visa dom mitt innersta, det mest sårbara. Precis som dom kan hos mig. 
De personer vars smärta även smärtar mig. Vars gråt fyller mig med sorg. 
Och deras skratt fyller mig med glädje. 

Men det största min pappas råd gav mig var att jag äntligen fick den obeskrivliga känslan av att kommit hem, då jag upptäckte att den allra bästa vännen var hos mig själv. Lärde mig att älska och vårda den vännen inom mig.  Jag ska ju trots allt leva med den vännen in i sista andetaget.