"Jag faller", viskade jag. "Släpp taget, jag tar emot dig", svarade du.

För allt det vackra och allt det fula.
För allt som var och komma skall. 
För livet och för döden. 
För det som tänkts och det som blev.
För det som gavs och det som togs.
För solen och för molnen.

Och för hela gråskalan däremellan.

För mina vänner och bekanta. 
För mina barn och styvbarn. 
För mina bröder och föräldrar.

För er som pratat och lyssnat. 
För er som stöttat och stundom burit. 

För dig min älskade.
För min själsfrände och kärlek. 
Du som alltid står bakom, framför och brevid.
För dig som alltid tar emot då jag faller.