Tänka det man inte får tänka. Säga de ord som inte får sägas. Våga skrika det man behöver få ur sig. 

Livrädd att hamna i en djup depression. Det är min största skräck, att falla längst ner, än en gång.
Hur livet än är så håller jag mig åtminstone någorlunda flytande.
Här hemma, i min bubbla av trygghet.  För känslan efter förlusten av Jojje är en annan sorts smärta. En sorg som är obeskrivlig men det är en bottenlös ångest. Ett inre skrik. En inre tomhet. 
Den andra smärtan, den är svart och så orkeslös så den inte ens har kraften att skrika inombords. 
För även om jag är matt i själen, orkeslös i kroppen, rädd för det mesta, folkskygg, så är jag inte i det djupaste djupet. 
Så lätt att hamna där. Vägen ner går betydligt fortare än vägen upp. 
Livet är en konstant uppförsbacke, men det går ändå att stanna upp och hämta andan emellanåt. 
Men det går inte att andas i det svarta. 

Allt kring min pappas bortgång har kommit ikapp. 
Saknaden men även den röra döden lämnar efter sig. 
Spåren av ett liv som varit.

Men den största orsaken är de orden som inte längre sägs. 
Att min sons namn inte längre nämns. 
Tystnaden, rädslan folk känner över att väcka en sorg som konstant ligger där över mig, den tystnaden gör ont. Som att han tynar bort. Den jag enbart vill minnas, tycks folk tro inte ska nämnas. 
GEORGIOS är hans namn. 
Skrik det högt, för mig. 
För hans mamma. 
Prata om honom. 
Jag önskar höra hans namn. 

Tittar på foton av en liten, liten kille. En kille som växte upp och tog på sig alldeles för stora skor. 
En kille som snubblade fram och gick vilse. 
Den pojken var min. 
Kan inte förstå att jag ena stunden höll honom i min famn, för att i nästa sekund tappa bort honom. 
Förlorade det jag precis vunnit. 
Rensar bland leksaker han lekt med. Kläder han burit. 
Minns så väl hur jag hela tiden tänkte "imorgon". 
Den morgondagen kommer aldrig igen.