Ärren syns inte alltid. 

Hur hade livet sett ut om jag fick fortsätta vara jag? 

Önskar jag vore härdad inför förlusterna som drabbat mig. Men aldrig går det att förbereda sig på den eviga förlusten av någon man håller kär. Aldrig går det att stå där och kunna ta emot ett dödsbud med en förberedande känsla. Hur mycket man än övat inför det som faktiskt kan ske... 

Jag förlorade min första pojkvän då jag bara var 17 år. Min ungdomskärlek som jag var hopplöst förälskad i. 3 år fanns han i mitt liv innan han var tvungen att ta ett hastigt farväl. 
Sedan var det min allra närmsta väns tur, då jag enbart var 23 år. Honom hade jag i mitt liv nästan exakt 10 år.

Min mamma gjorde något hon lovat mig att aldrig göra, lämnade mig helt vilsen och ensam. Bara 24 år förlorade jag min tryggaste famn.  
Det allra värsta, som aldrig skulle hända hände, min son var här och plötsligt borta. Då jag var 40 år blev livet något helt annat. 
Bara 3 år senare lämnade min pappa oss. Jag hade precis fått honom och då klev han av scen. Då jag äntligen börjat bygga på en relation som borde varit byggd för så många år sedan, då lämnade han mig. Föräldralös. 

Jag har så många gånger önskat jag kunnat stänga ute allt ont. Men istället har jag blivit helt hudlös.
Mina ärr syns, på den insida som är öppen för allmän beskådan. 
Jag kan inte dölja den bottenlösa sorg som bor under ytan. 
Jag har inte blivit starkare, jag har helt gått sönder. 

Undrar vem jag vore om jag inte drabbats så hårt av döden. 
Säkerligen med mindre ångest och oro. Mindre sorg och betydligt mer skratt.