Tron på min egna förmåga.

Har, till min egna förvåning, alltid haft ett gott självförtroende och en god självkänsla. Det är en gåva min mamma och pappa givit mig. Min pappa genom att han alltid sagt till mig att jag kan bli allt jag vill och att jag alltid ska tro på mig själv.
Min mamma genom kärlek och stöd. 
Jag har, få förunnat, gått genom livet med en tro att jag verkligen kan lära mig vad som helst. 
Sen att jag inte har den inre styrkan är en annan sak. Men tron finns där.
Då jag valt att lära mig något, så har jag lärt mig det. 

Trots viteligofläckar, platt röv, tunt hår och skeva framtänder så är det inget jag har ångest över. Eftersom det inte går att göra något åt. Jag kan inte ändra på det som inte går att ändra på. Därför lägger jag sådana tankar i någon gömma jag vägrar komma ihåg vart den är. 
Jag står inte och begrundar mitt yttre i en spegel. 

Jag går inte omkring och tror jag är förmer än någon annan. 
Men jag går omkring och tror på mig själv. 
Jag är ju medveten om det som är mina brister och det som inte är vackert. Just därför är jag immun mot kommentarer och tankar om just sådant som handlar om mitt utseende. 

Dock sviktar min självkänsla i andra frågor. Framförallt kring mitt föräldraskap. Dessutom har jag en konstant inre strid gällande mitt mående, min oförmåga att hantera stress, min ork, min sorg, mitt dåliga samvete, min totala paralysering vid trängda situationer, mitt obehag inför kramar och fysisk kontakt, min oförmåga att tänka innan jag talar. Ja, helt enkelt sviktar det totalt då det kommer till hur jag hanterar livet. 

Men viktigast för mig är att JAG själv vet att jag gör mitt bästa. I allt jag gör. Därför låser jag gärna in mig i min bubbla. Där är allt någorlunda hanterbart. Där är jag trygg. Kring mina barn, mina bonusbarn, min man och mina vänner där råder det total trygghet.