Tillsammans är vi aldrig ensamma

Livet i all sin enkelhet.
Livet i all sin sårbarhet.
Vardagslivet.
Matoset, bullret, de livliga rösterna.
Det rena, lugna, då mörkret fallit på. 
Då skratten ebbat ut. 
Då huset vilar i dvala i väntan på en ny morgondag. 
Sista orden på dagens slut:
"Godnatt min skatt, jag älskar dig, dröm om familjen och änglar."
Sista tanken som fyller mig med hopp:
"Tack för idag! Tack för att vi fått ännu en dag tillsammans." 
Orden som klamrar sig fast i mitt inre. Orden som bäddar in hjärtat i bomull och får mig att påminnas om det som fanns innan och det som finns kvar.  

De intima samtalen. Förtrogenhet. En öppenhet få förunnat.
Det som skett har tagit vår familj till en ny platå.
Till en plats full av ömsesidig respekt över de liv som fortfarande levs. 
Till en plats av samhörighet över det liv som gått oss förlorat. 

Glädjen att ha varandra. 
Sorgen av saknad över den som lämnat. 

Var vi än befinner oss i livet, i världen, i vårt inre, så är det alltid familjen som sluter upp då tårarna rinner. 
Tillsammans stod vi för ett sista farväl vid en kista i trä. 
Enade i en sorg så obegriplig. 
Tillsammans står vi i stunder av lycka. 
Enade i glädje av ett hipp hipp hurra. 

Tillsammans, alltid.