Det inre mörkret. 

Ångesten inför ångesten fördubblar allt och gör så att den slår till med en omänsklig kraft.
Samma sak varenda dag. 
Sorgen går att hantera, saknaden är knappt hanterbar, men den värsta känslan är att nåt satt sitt bo i mitt bröst. Trycket som gör det svårt att andas. Viljan att spy upp allt det onda.  
Att alltid försöka överleva dagen. 
Denna upprepade känsla av tyngd och mörker inom en. 
Små stunder av glädje. Sedan slår den åter till. Vill inte lämna mig ifred. 
Låter mig inte andas frisk luft. 
Min pappa sa en gång till mig:
"De demoner inom oss är allergiska mot frisk luft. Så fort dom drar sina klor inom dig gå då ut på en promenad. Andas djupa andetag och kväv de jävlarna!" 
Problemet är att jag har sådan oerhörd ångest över att lämna hemmets trygga vrå. Rädd för att få en panikattack. Ute, där ingen kan ta emot. 
Jag går de rutter med hunden som jag känner igen, där jag känner mig trygg. Inte allför långt från det hem jag är så bekant med, där tryggheten bor.