Kasta aldrig över din lycka i andras händer. Lägg inte över ditt liv för någon annan att förvara.

-Bara jag har dig så kan jag sluta med heroin. 

Jag trodde dom orden. En av mina bästa vänner hade hamnat helt fel då vår vänskap tog en 5-årig paus. 
Då jag åter mötte honom var han annorlunda. Trasig. Hans själ var sprucken och hans yttre härjat. 
Jag höll om honom och ville aldrig släppa. Ville göra honom hel. 
Ville få den Yakop tillbaka som jag lämnat på den plats så lik men ändå så olik den han nu befann sig på. 

Hans ord var som en förbannelse. För mig.
För honom var det en sorts räddning. Han bad mig kasta ut livbojen och hoppades på att jag skulle kunna dra in honom till land. 
De orden han gav mig är de mest egoistiska ord jag fått tilldelat mig. 
Han kastade över sitt liv i mina händer och ordens egentliga betydelse var
-Här, du får mitt liv, gör något bra av det. 

Hur ska någon kunna göra något bra av någon annans liv? 
Hur ska någon kunna rädda någon som är så sjuk? 

-Det blev som du alltid sa, Emma. Jag kommer sluta med en spruta i armen på Plattans toalett.

Vid varje återfall var mitt fall nästintill lika högt. Det var som mitt misslyckande. 
Jag klarade inte av den uppgift han tilldelat mig. 

Tjugo år senare har jag insett att det inte hade någon betydelse hur mycket kärlek, respekt och tillit vi än kände för varandra. 
Kärleken för heroinet slog ut allt annat.
Respekten för drogens verkan var så mycket större än för oss som älskade honom. 
Tilliten att drogen skulle ta bort ångesten över alla han skadat var starkare än tilliten att han skulle klara av att sluta. 

-Drogen är min bästa vän. Så fort jag är drogfri så kommer ångesten över mig, ångesten över hur mycket jag skadat dig och min familj. Jag klarar inte av att leva med den ångesten. Då lever jag hellre med all den förnedring heroinet för med sig. 

Även de orden var att kasta över sitt liv på oss andra. VI gav honom ångest, vår kärlek för honom gjorde att han kände skuld. Skuld över att han inte var kapabel att ge oss det han ansåg att vi hade rätt till. 
Så han skadade oss hellre ytterligare än att själv känna. 
En sådan stark sjukdom går inte att konkurrera mot. 

Jag kommer aldrig mer ta på mig skulden över någon annans val att leva. 
Det är inte min skuld att bära. 
Jag lärde mig mycket, på ett obarmhärtigt och ovärdigt sätt, men jag förlorade en av de som stått mig närmst. 

-Hjälp mig.
Det var hans sista ord till mig.  
Bara två dagar senare var allt försent. 

Yakop dog, med en spruta i armen på Plattans toalett.