Det här med att trösta sina barn när man själv är söndertrasad. 

I brevlådan låg en bok. En bok om att vara ett barn med ett stort hål inombords. Det hålet som kommer då någon närstående dött. 
"Stig dog på sommarlovet för han var jättesjuk. Det var samma dag som jag lärde mig simma. Vi hade bestämt att vi skulle fira när jag lärde mig. Men det gjorde vi inte. Istället blev det ett hål där Stig skulle vara." 

Fonus i Nynäshamn har varit ett oerhört stort stöd både genom Jojjes bortgång och även då min pappa lämnade oss. 
Att dom tänkte på oss, åkte till Ösmo och la boken i vår brevlåda förklarar tydligt hur fina Jenny och Elisabeth är. Vilka hjärtan!

Att trösta barn som sörjer något man inte kan sätta ord på. Att förklara för ett barn vad döden är, vad den innebär är omöjligt. Hur ska man förklara något man inte själv förstår. Försöka få det obegripliga till något begripligt. 

Det går inte att beskriva hur svårt det är att vara barnens klippa när man är en enda stor spricka. Att vara stark när man är så svag. Att försöka hela sina barn när det enda man försöker göra är att överleva dagen. 
Men på något sätt lyckades vi, tillsammans, leda varandra genom sorgen. 
På något sätt lyckades vi bli ett vackert pussel trots att en bit saknas.