Avskärmad från världen. I längtan efter ljuset. 

Rädslan för att gå sönder gör att jag helt stänger mig ute från allt som är livet. 
Det verkliga livet. 
Jag håller för öronen, blundar och stänger orden inne. 
Håller gråten krampaktigt där den inte borde vara. Där gråten ger näring till min ångest. 
Gråten stockar sig i halsen och ögonen är tårfyllda. 
Ibland går jag undan, då tårarna rinner över. Då jag känner att det brister.

Jag vill inte veta, orkar inte veta. Andras smärta gör för ont att trösta. 
Eftersom jag inget kan göra åt den. Jag kan inte ta smärtan från de jag älskar och bära den åt dom. Hade jag kunnat det hade jag inte tvekat en sekund. 
Men nu kan jag bara stå vid sidan av och gå i bitar. Bitar som redan är utspridda i hela mitt inre. Jag går liksom sönder. Jag kan inte samla mig. Inte återhämta mig. 

Är rädd att jag gått förlorad efter Jojjes död. Att jag inte längre är den jag en gång var. Att det goda hos mig stängts av, till ingenting. 

Vill så gärna trösta men orden kommer inte ut. Istället sluter jag mig inom mig själv. Drar mig undan och känner enbart sorg och tomhet inför andras smärta. Lägger mig i fosterställning och försöker tänka bort det som gör så ont. 
Sa en gång till en av sönerna att jag är så rädd att min sorg förts över på honom och hans syskon. Att min sorg präglat dom alldeles för starkt.
Att min sorg blev deras att bära. Att deras sorg beror på mig.
För även om det, självfallet, inte går obemärkt förbi så vill jag ALDRIG att dom ska känna att dom ska trippa på tå för mig. ALDRIG behöva tänka att dom ska hela mig. 
Jag vill hela dom. 
Han svarade mig då att så är det inte. Att deras sorg är deras och att min är min. Att dom sörjer den dom förlorat. 
Så sa han ytterligare en sak som etsat sig fast som ett eko
"Mamma, du om någon borde veta att så här är livet! Att smärta och sorg tillhör livet, precis som glädje och lycka. Livet drabbar även oss. Vi kommer inte undan det, hur gärna du än vill skydda oss. Och inget av det är pga dig och din sorg. Tvärtom, det är pga dig vi fortfarande står upp!"