Nu finns bara skuggan kvar av ett stort liv. 

Min pappa har inte varit en pappa i sin rätta bemärkelse. Inte enbart den bemärkelsen som är normen som vi själva har som mall, utan verkligen inte en "pappa". Han har inte funnits där, vare sig fysiskt eller psykiskt. 

Sen så fick jag faktiskt ha honom en stund. Efter förlusten av min son så var det precis som att han vaknade upp och insåg att han faktiskt har en familj. En familj så nära men ändå så långt ifrån. Barnen visste inte vem han var och jag kände ingen riktig samhörighet just då. Kändes som att han var på fel plats vid fel tillfälle, då han kom till begravningen. Samtidigt som det gjorde mig så oerhört varm inombords. Han grät, första gången jag såg honom sårbar. Han höll mig i sin famn och sa "Nu förstår jag hur svårt du haft det!" Innan har han alltid förminskat min sorg, ångest och oro. Han har inte velat ta i det som varit obehagligt. 

Trots det har han givit mig något ovärderligt. Han har givit mig en självkänsla. En känsla av att kunna bli allt jag vill. Det är en underbar drivkraft för att lära sig nya saker. 
Det och ADHD är en kreativ mix. 
Min mamma gav mig trygghet och min pappa gav mig kaxigheten i att tro på mig själv. Det man egentligen inte får göra enligt jantelagen, jantelagen som han med självsäkra steg stampade över. Hans skratt smulade sönder samhällets norm.  
Han var en oerhört karismatisk och färgstark person. Tror han påverkade alla han snuddade vid. På ett eller annat sätt. Det är tomt utan honom.
Saknaden är inte så mycket över en pappa utan över Charles Koroly. Den intelligenta och stora människan Charles.