Omringas av människor som inte blir mätta på andras hunger.

Jag håller mig till de människor jag är fullkomligt trygg tillsammans med. De som jag vet inte skulle skapa intriger eller på något sätt skada mig. De jag aldrig skulle skada. 
Jag omringar mig av en barriär av kärlek.
De som kommer in i min familj, in till mitt inre, de blir kvar. 
Tar lång tid innan jag känner mig fullkomligt trygg med någon, då jag känner att jag helt och fullkomligt kan vara mig själv. Kunna visa min totala sårbarhet, min allvarlighet.
Men även min barnslighet och mitt riktiga skratt. 
Få som kan frambringa det skrattet. 
De som torkar de tårar som rinner, de som stannar då livet sviker, det är dom man även kan dela den äkta glädjen med. 

Jag har inte orken med intriger och folk som är ute för att skada andra. 
Livet är för skört för det. Sådan ondska släpper jag. Vill inte lägga den lilla energi jag har på att försöka mig på att förminska andra för att nå högre upp. 
Få andra att drunkna för att själv få luft.

Är en konst att försöka stänga onda tankar ute, att hålla känslor och människor på avstånd. Men efter Jojjes död så har det kommit sig helt naturligt. 
Allt, förutom det fina och de jag älskar, ter sig liksom betydelselöst. 
Det rinner av mig och jag måste vara den sämsta ovännen i världen. 

I slutet så lämnar även ens egna skugga en då det mörknar.
Och när jag svamlar i mörker så har jag de händer jag behöver som ledsagare.