Brevet från Georgios
Det sas till mig en gång att jag en dag kommer skriva ett brev. Ett brev som inte är från mig. Ett brev jag inte kommer minnas att jag skrivit.
Att orden kommer komma till mig och jag själv inte vara medveten om det.
När jag läser det kommer jag förstå, förstå att brevet är från min son som gått i förväg.
En okänd kvinna, helt utan vetskap om vår tragedi, sa till mig något jag helt glömt bort.
Idag hittade jag ett sådant brev. Ett brev jag skrivit någon gång, vet inte när. Jag känner inte igen orden och kan inte minnas att jag skrivit dom.
Precis då jag läst igenom brevet slocknade alla sidor på datan och det enda som var kvar var bilden på min son, på Georgios.
Vet inte vad jag ska tro. Men brevet ger mig hopp och fotot ger mig glädje.
"Jag gick för att jag valde att lämna. Aldrig önskade jag er något ont. Inte heller att ni ska sakna det liv som en gång fanns. Det liv som fanns långt inne i den lilla pojken. Pojken var densamma men gömde sig bakom en ridå av något så mycket starkare än livet i sig.
Den lilla pojken var jag. Mitt forna jag. Den pojke som föralltid bär med mig er i mitt hjärta. För aldrig någonsin slutade jag älska de mina. Ni var alltid där. Stod där, med krökta ryggar. Med åren allt blekare och ihåligare. Jag tog så mycket ifrån er. Era skratt, er kärlek, er glädje. Allt, precis allt la ni ner för att finna den lilla pojken som en gång varit jag. Och nu finns jag inte mer. Jag kan se er, ni kan inte se mig. Jag kommer tillbaka och då ska allt ställas till rätta. Jag älskar er och ni är lycka för mig. Vill att ni ska leva. Lev det liv som var innan allt. Lev som om ni aldrig levt. Upptäck livet och allt vad det har att ge. Se det ni så länge blundat för. Var närvarande. Skratta ihop. Gråt ihop. Men tänk inte mer på det lilla barnet som dog, som dog redan då missbruket tog över. Skratta istället åt alla mina hyss. Åt det som en gång var. Minns med glädje, inte med sorg. Bjud upp till en glädjefull dans. Dansa och skratta som att morgondagen inte längre finns.
På återseende."
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Dumt » Min barndom möter mitt vuxna jag. : ”Hej jag lyssnade på er podd, hur dum kan du ha varit med att inte låta honom bo ..”
-
Siri » -Döden var det som hände. : ”Hej Emma, Jag lyssnade precis på "döden tog min son". Du talar så vackert om din..”
-
Eric » Ska idag hedra det liv du levt och det liv du aldrig får uppleva: ”Mitt hjärta spricker av att läsa om din smärta Emma. Jojje finns med dig överall..”
-
Signe Nybom » Kan man ha en relation till en död person? : ”Att dö finns inte utan livet tar en kort pause. Det är som att sätta sig i bilen..”
-
Lena Dufvenius » Nu finns bara skuggan kvar av ett stort liv. : ”Så sant ❤️”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
änglason när är det dags att klippa navelsträngen dödsbo att vara mamma till en missbrukare. vänskap, saknad, sorg, förlorat ett barn, känslor, livet familjen att vara mamma självmord fördomar droger missbruk medberoend familj sorg emptiness att förlora ett barn. begravning vänskap koroly barnen koroly emma koroly lidande adhd döden hur mycket mamma ska man vara till vuxna barn smärta adhd gener diagnoser barn charles koroly familjen koroly tankar om livet