Jo, jag är faktiskt stark. 

Varit så trött på orden "Du är så stark!" eftersom jag alltid känt att så är det verkligen inte. Att jag är så trasig och att ingen egentligen vet hur svag jag faktiskt är. Tyckt att det varit svårt att höra eftersom det känts som att jag bara är en bluff. Att jag lurar alla som tror sig förstå sig på mig. 

MEN igår stod jag i mitt trygga hem, såg mig om, andades in all kärlek som bor här. Att de som kommer in genom vår dörr känner sig omfamnade av kärlek och glädje. 
Att mina barn är trygga här. Dom är trygga i sig själva och deras grund utgår från det vi tillsammans gått igenom, som vi på något sätt tagit oss igenom. Till en ny platå. Men deras trygghet är även född ur en mamma som skulle flytta berg för dom. Den mamman som skulle få all världens kraft om dom skulle behövas lyftas.

Givetvist är det så för, nästan, alla föräldrar. Givetvist blir vi den där lejonmamman om livet skadar våra barn. 
Men just att jag ändå lyckats skapa en sådan trygghet från en bakgrund som varit så svår. Att jag trots allt som tagit sönder mig ändå klarat av att fortsätta gå.
Mitt liv ligger inte i mina barns händer. Det ligger inte på deras samvete att bära. Men ska jag vara helt ärlig mot mig själv så ska det erkännas att jag förmodligen inte fortsatt gå om det inte fanns ett mål. Mina barns välbefinnande är målet. Det är vägen. Mitt mål är att fortsätta kämpa för att få äran att se deras framtid formas. Att se dom, varje dag, hela tiden. 
Att hela tiden finnas vid deras sida. 

Så jag insåg, för första gången, att jag faktiskt är stark. Trots allt. Jag såg mig själv utifrån. Att alla haft rätt i vad dom sagt. 

Jag har tagit mig framåt. Jag står i ett hem där allt är fött ur kärlek.