-Döden var det som hände. 

Georgios Koroly-Ergatis Georgios Koroly-Ergatis
Ställer mig ofta frågan om vad som hände med mig, alltså inom mig. 
Hur jag blev så inåtvänd. Insvept i ett skydd av sorg. 
Skratten dog. Ögonen dog. Närheten dog. En stor del av mig dog. 
Jojje dog, det var vad som hände. 
Döden hände. 

Andra ser något jag inte orkar ta itu med. Orkar inte känna. 

Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för saknaden. Rädd att de jag älskar ska dö. 
Min egna död är jag inte rädd för. Det blir liksom som det blir och oavsett så har ju de döda det bra. Oavsett om det är ett evigt mörker eller ett paradis som väntar oss. Vi kommer alla få vila. 

Jag väntar och förbereder mig på att människor i min omgivning ska dö.  
Då det knackar på dörren förutsätter jag direkt att det är ett dödsbud som kommer levereras. 
För så många av de jag släppt in i mitt hjärta har dött. 
Är som vetskapen av att springa snabbt, inse att man kommer falla och hur ont det kommer göra. Men ändå inte ha förmågan att sträcka ut armarna för att lindra fallet. För hur mycket jag än försöker förbereda mig så går det ALDRIG att vara förberedd. Jag vet ju det.
Jag vet att ur ett dödsbesked föds saknaden, saknaden över allt som inte varit och som aldrig kommer bli.
Det dåliga samvetet med frågan vad jag kunnat göra annorlunda.
Ångesten som skapas ur frågan varför, varför gjorde jag inte mer.
Oron att glömma allt som var, glömma en person som alltid förväntats finnas i mitt liv. 
Värst av allt är orden "ALDRIG MER".

Det var döden som kom och ändrade allt. 
 
Etiketter: begravning

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln