Hur mycket mamma ska man egentligen vara.
Min identitet är att vara mamma. Jag slutade vara Emma då jag var 18 år och plussade för första gången.
-Grattis, du ska bli mamma!
Med de orden förändrades mitt liv, totalt.
Omvälvande, skrämmande, främmande, glädjande och så underbart kärleksfullt.
I samma stund fylldes hela mitt inre av kärlek, skuldkänslor, dåligt samvete och en konstant oro.
Alla dessa känslor blandades ihop och skapade en mamma.
Så i 26 år har jag varit mamma. Aldrig hittat den där Emma igen.
Vilken resa, vilket äventyr. Mot ett mål som vi inget vet något om.
Alla skratt vi skrattat, all gråt vi delat, alla tårar jag torkat, omfamningar, tillrättavisningar och allt däremellan.
Alla försök att skapa små barn till hela vuxna.
Försöken att skapa småfolket till generösa, varma, öppna, fördomsfria, tuffa och framförallt trygga individer är lättare i tanken än i verkligheten.
För då barnen växer upp då slår även livet till utanför vår trygga bubbla.
Ett liv som spräcker hål på trygghetsbubblan. Som visar en verklighet man enbart vill skydda de sina mot.
Då barnen plötsligt fyllt "vuxna" så har ännu en svår tanke grott i mitt inre.
Hur mycket mamma ska jag vara?
För då barnen är små är det ett givet svar, men då dom växer upp och skapar sig ett oberoende liv så står jag villrådig och vet inte längre hur jag ska förhålla mig till rollen som mamma. Givetvist är jag fortfarande mamma. Men hur mycket ska navelsträngen sträckas?
Då de vuxna haft det svårt då är allt så självklart, då är jag helt och hållet den omvårdande mamman. Kommer som ett skott, håller om och tröstar. Lider över hur dom mår och sätter mina egna behov och känslor helt åt sidan.
Då vet jag instinktivt vilken roll jag har.
Men däremellan står jag och tvekar på kanten. Hur mycket ska jag höra av mig? Hur mycket ska jag lägga mig i? Hur mycket ska jag visa den oro jag bär?
Hur mycket ska jag backa undan?
Vuxna eller ej, den självklara kärleken är där oavsett, konstant.
När är det egentligen dags att klippa navelsträngen?
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Dumt » Min barndom möter mitt vuxna jag. : ”Hej jag lyssnade på er podd, hur dum kan du ha varit med att inte låta honom bo ..”
-
Siri » -Döden var det som hände. : ”Hej Emma, Jag lyssnade precis på "döden tog min son". Du talar så vackert om din..”
-
Eric » Ska idag hedra det liv du levt och det liv du aldrig får uppleva: ”Mitt hjärta spricker av att läsa om din smärta Emma. Jojje finns med dig överall..”
-
Signe Nybom » Kan man ha en relation till en död person? : ”Att dö finns inte utan livet tar en kort pause. Det är som att sätta sig i bilen..”
-
Lena Dufvenius » Nu finns bara skuggan kvar av ett stort liv. : ”Så sant ❤️”
Bloggarkiv
Länkar
Etikettmoln
självmord fördomar droger missbruk medberoend familj sorg emptiness att förlora ett barn. tankar om livet familjen koroly charles koroly adhd gener diagnoser barn smärta hur mycket mamma ska man vara till vuxna barn döden adhd begravning vänskap koroly att vara mamma familjen livet vänskap, saknad, sorg, förlorat ett barn, känslor, att vara mamma till en missbrukare. dödsbo när är det dags att klippa navelsträngen änglason barnen koroly emma koroly lidande