I en kort sekund fick jag låna dig. 

Lyckan var alldeles för kort. Som i ett andetag kom du och försvann du. 

De första stapplande stegen in i vuxenlivet svek dina knän och du snubblade. Du tog ett snedsteg och alla andra steg framåt blev haltandes. 
Jag försökte vara din krycka, men insåg att jag inte hade styrkan att lyfta oss båda.
Försökte lyfta dig men gick sönder på vägen. 
Inget brutet är så starkt att det går att bära något så tungt på sina axlar.
Inte utan att falla i bitar. Där och då drunknade vi båda två. 

Ena dagen var du här, sprang skrattandes framåt. 
Andra dagen var du vilse och förlorad i en värld full av ondska. 
I alldeles för stora skor försökte du trampa upp en egen stig. 
Utan allas förmaningar och oro. 

Du föll och reste dig aldrig igen. 
Jag föll, låg hudlöst kvar på marken, kröp framåt och sedan reste jag mig. 
Halt och söndertrasad får jag nu gå på den väg som även var menad för dig.  
Utan din hand i min.
Det här var inte vad jag skrev kontrakt på den dagen jag födde dig. 
Det här var inte dealen.