Arvet jag lämnar efter mig. Förbannelsen. Styrkan. 

Jag har så många diagnoser så jag själv går vilse i dom allt för ofta. 
Var en lättnad att, alldeles för sent i livet, få dessa förklaringar till varför jag alltid känt mig annorlunda. Fått diagnoser och mediciner som hjälper mig att hantera livet på ett bättre sätt.

Aldrig känt någon tillhörighet, ingen samhörighet. Har liksom aldrig passat in. 
Den rollen jag ändå känner mig trygg i är den som mamma.
Men det har tagit mig många år att komma till att kunna landa i att jag alltid gjort det bästa jag kunnat, med de förutsättningar jag besitter. 
Min relation till mina barn är den enda bekräftelsen jag behöver. Att se dom alla och deras fantastiska personligheter. Det är mitt kvitto på att är det något jag lyckats med i livet så är det att vara mamma. 
Kanske inte alltid varit en bra vän, dotter, syster, fru eller ens varit en bra Emma.
Men jag har alltid, alltid funnits där för mina barn. Hur innesluten jag än varit i min sorg så har jag alltid öppnat mig för dom. 

Jag kan dock aldrig skydda dom från deras arv. Det jag ärvt och de gener jag för vidare. Enda jag kan göra är att lära dom att hantera det och göra det bästa av det dom fått. Att inte alltid se tex ADHD som ett hinder. Utan att kunna se allt dom kan göra av de förmågor ADHD för med sig. 
Nu har ju inte alla mina barn ärvt mina diagnoser, såklart. Men de som gjort det har ett försprång som jag aldrig hade. 

Jag har alltid sett mitt arv som en förbannelse. Och det har det många gånger även varit. Men mycket av mina starka sidor har jag just detta arvslag att tacka för.