Till er alla som är limmet till mitt hjärta och själ

Foto: Cosmo Koroly Foto: Cosmo Koroly

Till min familj, vänner och vänners vänner. Första året efter Jojje dog "levde" jag som i dimma. Det var ett eko av tomrum som jag blint trevade mig runt i. Jag hade inte orken att tala, att beskriva det jag inte visste hur jag skulle beskriva. Så jag lät orden bli till skrift. Detta skrev jag någon gång under det första helvetes året: 

Tack till alla de som leder mig, som lotsar mig genom det som består av spillrorna av ett liv. Jag känner mig som någon som förlorat sig själv i mörker medan alla andra ser. Jag famlar oroligt och förvirrat i det jag nu blivit.
Inte längre sjubarns mor, istället en mor som fött sju barn men förlorat ett.
Jag relateras inte längre som "hon med alla barnen". Utan numer är jag "hon som förlorat ett barn". 
Mitt i min inre konflikt finns så många runt mig. Som tar emot  
Jag har blivit till en som är så trasig att om dom släpper mig så kommer alla sprickor spricka och jag rasa ihop som ett korthus. 

Tårarna tömmer mig på all kraft. Dom dränker min själ i sorg och kväver min andning. Men ni torkar mina tårar och blåser luft i mina lungor. Ni tar bort en del av det kalla med er värme. 

Ni är allt jag önskar jag orkade vara. 

Tack! 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln