45 år och föräldralös

Tanken slår mig då och då, att jag inte längre har någon förälder att luta mig mot. Att de som skapat mig inte längre finns med mig. Jag har andra människor i mitt liv att luta mig mot. Men jag har inte mina föräldrar och det gör ont. 
Hur ostabil min pappa än var att luta sig mot så var han fortfarande min pappa. Min mamma var min klippa, den tryggheten förlorade jag för 21 år sedan. 
Min pappa var en av de klokaste människor jag känt, en jag kunde vända mig till för råd. 
Jag var, och på ett sätt fortfarande är, i behov av hans bekräftelse. Tänkte alltid vad han skulle anse om de val jag gjorde. Tänker så fortfarande.
Jag var även rätt kluven i min kärlek till honom. Kände både hat och kärlek. Sökte hans kärlek och trodde ibland att den fanns där men ofta att den inte fanns. Att han älskade mig på sitt sätt. Men blir skevt när kärleken inte var självklar, som den bör vara för en förälder. Jag kände alltid att jag var tvungen att förtjäna hans kärlek. Vilket gjorde att jag alltid trippade på tå för att inte förlora den. 
Men så sa min man en gång, efter min pappa dött, att min pappa älskade mig och var stolt över mig. Att man kunde se det då han såg på mig. 
Och ja, så var det förhoppningsvis. 

Hur som helst så är jag nu föräldralös. Jag har varken min mamma eller pappa som kommer ringa imorgon och sjunga "Happy birthday", för att sedan avsluta med tre höga "HORA, HORA, HORA!". Min pappa förstod aldrig det opassande i att han inte kunde säga "Hurra", inte heller det faktum att det är fyra gånger och inte tre det ska utropas.

Och aldrig hann jag få en rosa cykel med bockstyre från mina föräldrar... 
Med ett roat leende åt minnet av en sedan länge svunnen tid inser jag att det loppet är kört. Att rosa cyklar med bockstyre är en önskan som får begravas med mitt 12-åriga jag.