Når man någonsin känslan "Jag är nöjd"?

Vad är egentlig lycka?
Är det när man är nöjd?
När man känner "jag har allt jag behöver och önskar.
Jag är frisk och de jag älskar mår bra. Jag har tak över huvudet och mat i magen.
Kläder på kroppen och en säng att sova i."
Är det lycka? Eller är lycka egentligen bara en strävan?
Något vi aldrig kommer uppnå.
Är det inte så att begäret efter mer äter upp lyckan? 
Rädslan över framtiden släcker dagen?
Ångern över det som varit kväver det som idag är?
Kan vi inte alltid må lite bättre, äta lite godare, väga lite mindre, vara lite piggare och vara lite mer än den vi faktiskt är? 
Kan vi inte alltid äga mer?
Strävan kanske är det som för oss framåt, får oss att fortsätta gå.
Och ändå är vi så rädda vart våra steg för oss, rädda för målet vi alla ska nå. 

Är tacksamhet över det vi har detsamma som lycka? Eller är tacksamheten något vi känner av rädslan att straffas och förlora allt det vi tar för givet? 

Lyckan är så diffus, något jag tar för givet.
Medan sorgen är så påtaglig, något jag alltid känner. 
 
Men när jag ställer mig själv frågan "Är jag lycklig?" då faller sig svaret naturligt. Jag är lycklig för det jag har. 
Jag är olycklig över det jag hade och som togs ifrån mig. 
Jag inser dock att jag inte kan göra något åt min olycka. 
Men jag kan göra något med min lycka. 
Och istället för att försöka fylla tomrummet inom mig med strävan efter mer av allt, kan jag försöka fylla det med det jag har. Vara nöjd.