Med vetskapen skulle tvivlet slå rot. 

Om Livet talat om för mig vilka prövningar jag skulle utsättas för hade nog tvivlet slagit in. Är priset värd all smärta? 

Om Livet sagt till mig innan jag föddes:

”-Hej Emma. 
Jag ger dig livet men det är några saker du behöver göra för mig i utbyte. 
Du ska tidigt lära dig att din kropp inte bara är din. 
Du ska lära dig att de du älskar snabbt kan tas ifrån dig. 
Du ska lära dig att tårar kan dränka glädjen. 
Du ska se döden i ögonen. 
Du ska tidigt bli av med den tryggaste du har. 
Du ska lära dig vad svek är. 
Du ska lära dig att människor utför elaka handlingar.

Men i utbyte så får du dessa lärdomar av mig; 
Du ska få lära dig att under ditt hjärta kommer ett annat hjärta slå, för din kropp kommer vara dina geners bo. 
Du ska lära dig att saknaden efter någon som gick före kommer ur en kärlek för någon som gått bredvid. 
Du ska lära dig att när tårarna torkat så kommer glädjen fram, med fler nyanser.
Du ska förstå att döden inte går att finna i ett par ögon som inte innan varit levande. 
Du ska lära dig vara tillräckligt stabil för att inse att tryggheten bor inom dig själv.  
Du ska lära dig att förlåta inte är för att glädja någon annan, utan för att ge dig själv inre frid. 
Du ska lära dig att alla bär sin historia och ingen har så rent samvete så dom kan kasta första stenen. 

Alla de prövningar du utsätts för kommer ge dig en lärdom större än livet.”

Hade jag då valt att ge livet allt mitt lidande? 
Ja, för de ärr jag bär är bevis på ett liv som visat sig värdigt att fortsätta levas.