Väntrummet på psyk

Ser mig omkring. Ett rum med stolar uppställda utmed väggarna. En liten teve upphängd på väggen, som visar nyheterna. Nyheter jag inte vill ta in. Den yttre världen jag vill blunda för, som jag måste blunda för. 
Där finns en mottagningsdisk och ett bord med en dataskärm på. Meningen är att man ska sitta där och skriva in sin skattningsskala. En uppskattning om hur man mår idag.
”Mellan ett och hundra, där hundra är toppen och ett är det sämsta tänkbara, hur mår du då idag?” 
Exakt samma fråga som psykologen om några minuter kommer be mig svara på.
Hur ska jag svara på det? Hur kan jag uppskatta mitt mående? Hur ska jag kunna placera ut mitt mående på en skala?

Rummet har vitmålade väggar och blått linoleumgolv. Jag mår illa i väntrummet på psyk. 
Mår illa av ångesten den är inpyrd av. Mår illa av spegelbilden patienterna ger mig. Deras tomma blickar. Den outgrundliga sorg som speglas i deras blick. Kropparna som är förvridna av ångest och skam. Vill inte möta deras blickar. Vill inte behöva låtsas om att jag inte ser deras skam över att sitta just här, i det här väntrummet.
Vill inte att dom ska se att jag skäms över att vara här, skäms tillsammans med dom. De ska inte behöva se att jag ser. Att jag ser min egna ångest i deras blickar.

Vågar inte sätta mig på en av de nötta stolarna, som nötts ut av år av psykiskt tungsinne. 
Precis som dom ska smitta av sig. Som att jag i och med det även skulle ta på mig andra människors skit, lägga även deras skit på mina redan nerskitade axlar. 
Istället går jag runt, runt i cirklar i det trånga väntrummet.
Ett för litet rum, fullt av möbler strategiskt utställda så inga grupperingar bildas. Så att inte de maniska hamnar i en grupp, de deprimerade i en, de självmordsbenägna i en.
Så inte de maniska triggar igång varandra och ger varandra goda råd om hur dom kan erövra världen. Eller sliter med varandra i en virvel av livsgnista som i slutänden bara har ett förödande efterskalv. 
Så inte de deprimerade och självmordsbenägna riskerar att dela självmords strategier med varandra. Sprida sina fula tankar som inte får tänkas.

Och lukten. Stanken från år av dålig hygien. Lukten av människor som inte ens orkar ta sig in i duschen. De som inte bryr sig längre.
Själv duschar jag minst två gånger om dagen. Av avskyn av min egna kropp. Min känsla av att vara smutsig, att jag är smutsig, gör att jag försöker skrubba bort allt min kropp utsatts för. Är även ett försök till rutiner. Oavsett hur jag mår så ska jag åtminstone aldrig lukta som ett psykväntrum.