Du var en stor insperationskälla för så många. Du var inte lätt att förstå sig på och inte alltid en närvarande pappa. Men du var MIN pappa. Och du skulle inte lämna så tidigt. Jag fick för kort tid av dotter-far relation. Du tog ett stort steg då du flyttade till Ösmo, för att få vara nära den familj du äntligen såg. Georgios död gav mig en pappa och barnen en morfar. Du kom till begravningen och kom in familjens liv med storm. Du var en stormvind, på både gott och ont. Du kunde va mer uppspelt än ett barn. Du kunde även vara väldigt låg. 
Du var intelligent och väldigt vis. Envis, vilket för det mesta var en väldigt frustrerande egenskap, för oss runtomkring, "My way or no way". 
Skrattet går inte att jämföra med något annat. 
Ditt skratt klingar än.

Vi hade inte riktigt en "normal" uppväxt. Vi visste inte ens vad normalt var. 
Jag kan minnas min barndom med både glädje och sorg, som de flesta antar jag. Men vår pappa var inte som andra pappor. Vår mamma var allas vår klippa. 
Vår pappa var han som var där, men samtidigt inte. Han fanns i bakgrunden.
I skuggan av vår klippa, Lisa/mamma. Mamma-Lisa. Vår mamma. 
Vår pappa var den där galna pappan. Inte den där normala, vad nu det kan tänkas vara. 
Men i min tanke var mina vänners pappor "normala". Och vår pappa var "Charlie". 
Han som det stod om i tidningen emellanåt, han som var gift med sitt arbete. Pappan som drog med sig oss på alla möjliga teateruppsättningar. Gud så trött jag var på teater. 
Som en lärare en gång sa till mig "Jag ser dig inte enbart som Charles Korolys dotter. Jag ser dig även som Emma." 

En man med en jättesvår barndom bakom sig, blev till en pappa som inte riktigt klarade av att nå ända fram. Inte riktigt klarade av att hantera den rollen som ett föräldraskap innebär. 
En man som fått lära sig tidigt att överlevnaden ligger helt i hans egna händer. 
Händer som hade skapandet som välsignelse. Med en gåva som få besitter lyckades han trollbinda hela Sveriges teatervärld. Han kunde även trollbinda mig med sina historier bakom varje ting han ägde. Allt hade en historia, precis som han. 
Med den bakgrunden han skapades ur var han tvungen att skapa en egen framtid, en vackrare framtid. Och han lyckades, han lyckades ta sig fram i livet. Han var gift med sig själv och sin gåva. Sitt arbete. Han var helt innesluten i den värld han själv skapat. Som dotter var det en svår uppgift att leva upp till, till det perfekta. Det han tyckte var perfekt, genom hans ögon. 
Min mamma var nog det närmsta perfektion det gick att vara i hans värld.
Jag är inte min mamma. Jag är någon annan, någon som inte riktigt passade in i livet han skapat. 

Så hände det som inte fick hända. Min son dog. Min pappa kom till en begravning genomsyrad av sorg och ångest. Där stod han, min pappa, utanför kyrkan då jag kom. Han omfamnade mig, grät och sa "Nu förstår jag hur svårt du har det!" 
Mina andra barn visste inte ens vem han var. Efter det vände allt. Jag förlorade en son, jag fick en pappa och min pappa fick en familj. Alla stod vi förvånade över alla känslor som föddes ur detta möte. Ett möte utanför en fullsatt kyrka, i en omfamning så djup. Han kom, han stannade, han gick. 
Allt gick så snabbt. Min pappa flyttade till den familj som aldrig riktigt varit en familj. 
Den ultimata kärleksförklaringen, han valde att flytta från allt han var trygg i. Flytta ifrån allt som var han. Han kom till oss. Så gick han. Jag fick en pappa, mina barn en morfis, men enbart för en alldeles för kort stund. 

Att stå vid sidan av och se på hur hans kropp gav upp, hur hans ögon spärrades upp och försökte fästa blicken i min. En blick full av skräck och framförallt förvirring. Ord som ville sägas men som inte kom ut. Hans hand i min.
Hans blick den sista gången vi såg in i varandra, den kommer alltid sitta fast i min.